Jag vill inte vara en liten lort

”I bland måste man göra saker fast man är rädd för annars är man bara en liten lort.” Så sa Jonathan till sin lillebror Skorpan i Astrid Lindgrens saga om bröderna Lejonhjärta. När jag som barn såg filmen gjorde just den kommentaren stark intryck på mig. Kanske var det för att jag som barn levde i en värld som på många sätt skrämde mig. Men det var inte för att Jonathan pratade om rädsla som inrycket blev så starkt, utan det var för att han pratade om mod. Det jag som barn hörde var att man inte bara kan göra saker fast man är rädd utan att man bör göra dem. Jonathans kommentar har jag burit med mig genom livet och har tagit fram den när jag stått inför något som känns läskigt, som nu.

De flesta är överens om att det är mer som förenar oss människor än som skiljer oss åt oavsett vilken kulturell, politisk eller religiös bakgrund vi har. Men att få uppleva det, att få känna hur det känns att möta och spegla sig i en person med en annan bakgrund än ens egen, det är något helt annat än att intellektuellt förstå orden. Genom åren har jag fått uppleva det både personligen och på avstånd och den kraft och den känsla av samhörighet uppstår när människor med olika bakgrund får möjlighet att mötas och samtala på ett autentiskt sätt. Möten där murar av fördomar som separerar oss rivs och kvar finns bara ett Vi. Det enda ordet jag kan komma på för beskriva de ögonblicken är Magi.

Att skapa möjligheter för den här typen utav möten är något jag inte bara vill fortsätta med utan även utveckla. Denna gång ska jag göra det på ett intimare sätt än jag gjort tidigare. Jag tänker bjuda hem människor jag inte känner för att tillsammans med dem äta och samtala. Antalet inbjudna bestäms utav storleken på mitt kök. soppska%cc%8alarDetta är något jag gör med skräckblandad förtjusning. Att visa upp mitt hem för okända och att skicka ut inbjudan bland annat via sociala medier gör att jag utsätter mig för andras tyckande vilket jag tycker är väldigt läskigt. Men om det nu är så att jag vill vara en del av ett inkluderande samhälle där människor på ett ärligt sätt delar med sig av sig själva och sina liv behöver jag själv göra det. Så det är dags att ta fram Jonathans kommentar och påminna mig om att vissa saker behöver man göra även om man är rädd för annars är man bara en liten lort. Så håll utkik, mer info kommer.

Fridens liljor kära ni.

 

 

 

När läsandet blir en upplevelse

De flesta som känner mig vet att jag har en förkärlek till böcker. Genom alla flyttar jag gjort genom åren har jag, till mina flyttvänners stora förtret, alltid haft ett par kartonger fyllda med böcker. Böcker är för mig mer än bara ett fysiskt ting utan varje bok bär på en alldeles unik historia och i många fall även ett personligt minne.

En av mina första starka läsupplevelser fick jag med boken Godnatt Mister Tom skriven av Michelle Magorian. Jag gick i mellanstadiet när jag läste den och minns hur jag låg i sängen god-natt-mister-tompå kvällarna och läste utan att kunna sluta. Jag var som förtrollad av historien om den unge pojken Willie Beech från London som under andra världskriget evakueras till den Engelska landsbygden där han hamnar hos enstöringen Tom Oakley. Hemma hos Tom möter pojken för första gången vänlighet. Där får han en egen säng att sova i, mat så att han blir mätt och så småningom egna vänner. Scenen där den nyanlända pojken sitter framför brasan hemma i Toms hus när Tom tar upp eldgaffeln för att röra om bland vedträden i elden vilket får Willie att hoppa till av skräck för att bli slagen är fortfarande tydlig för mig. Mina tårar rann ner för kinderna när jag läste det. Efter en tid hos Tom har Willie skapat sig ett nytt liv med vänner och ett kärleksfullt hem. Detta får dock ett slut när Willies mamma kallar tillbaka honom till London dit han skickas mot sin vilja. Det är med tungt hjärta Tom skickar iväg pojken. När Tom efter en tid inte får några livstecken från Willie åker han för att söka rätt på honom och finner honom till slut i dåligt skick. Historien slutar lyckligt med att Willie reser tillbaka med Tom och de kan fortsätta sitt goda liv tillsammans.

Att läsa böcker har alltid varit viktigt för mig även om jag ägnat olika mycket tid åt det i olika perioder i livet. Under den senaste månaderna eller kanske faktiskt året har min läsning inte gett några direkta läsupplevelser. Böckerna har inte bestått av historier utan enbart av ord på papper. Jag har förstått handlingen intellektuellt men jag har inte berörts av den historia de berättar. Detta har gjort att jag allt som oftast när jag börjat på en ny bok bara kommit halvvägs innan jag uttråkad lagt ifrån mig boken för att istället börja med ny i hopp om att få en annan upplevelse.

Så för en kort tid sedan när jag uttråkad lagt undan ytterligare en halvläst bok som jag tappat intresset för, tittade jag igenom bokhyllan för att se om det fanns någon oläst bok som kunde intressera mig (jag köper då och då böcker som blir stående i bokhyllan). Jag hittade då boken Jane Eyre av Charlotte Bronte som jag köpt efter att ha sett filmen med samma namn med Michael Fassbinder och Mia Wasikowska. Trots att filmen fascinerade mig hade jag inga större förhoppningar om att jag skulle läsa mer än något kapitel i denna gamla klassiker.

Men det tog inte många sidor så var jag helt uppslukad av historien om Jane Eyres liv. Detta trots jag visste vad som skulle hända och hur det skulle sluta. Historien som berättas i boken är i stora drag densamma som i filmen men den har så många fler nyanser och lager att det gav en helt annan upplevelse. Redan i första kapitlet blev jag överraskad över hur jag på ett personligt plan kunde relatera den unga Jane som blir utsatt för kränkningar av sin döda farbrors fru och hennes barn som hon på nåder lever tillsammans med. Även beskrivningarna av den obevekliga styrka som Jane besitter och som gör att hon klarar av att hantera svåra situationer med värdighet, lugn och medmänsklighet berörde mig djupt.

När Jane Eyre kommer till Thornfield Hall som guvernant träffar hon Mr Edward Rochester som blir föremål för hennes kärlek och som hon i slutet av historien gifter sig med. Charlotte Brontes sätt att beskriva kärleksrelationen dem emellan må i det praktiska anses något gammalmodig men känslorna och samspelet dem emellan är i allra högsta grad aktuellt.

Språket i boken är som ljuv, välkomponerad musik. Vid flera tillfällen stannade jag upp och läste om stycken för att de antingen var så vackert formulerat, kloka på ett sätt som manade till eftertanke eller kvicka och underfundiga. Kvinnan Jane Eyre är för mig en

jane-eyre

En (l)ju(v)lig läsupplevelse.

beundransvärd kvinna som kommer finnas med mig tankarna länge. Hennes sätt att vara i den värld hon levde i inspirerar mig i hur jag vill vara i den värld jag lever i. Att läsa om böcker har aldrig legat mig för men historien om Jane Eyre kommer med största sannolikhet att bli ett undantag.

 

Historien om Jane Eyre gav mig en fantastisk och mycket efterlängtad läsupplevelse. Att en historia berättad av en ung kvinna som levde för mer än 150 år sedan kan kännas så aktuell och beröra så djupt överraskade mig. Efter att ha läst Jane Eyre känns steget att läsa ytterligare en litterär klassiker inte längre lika stort.

Fridens liljor kära ni!

Dags för sätta punkt för kapitel 2016

Jag älskar nyårsafton. Då är julens stök med förväntningar och förberedelser över och nya%cc%8ar-fyrverkeriistället kan jag se fram emot fest med god mat och fyrverkerier omgiven av människor jag tycker om. Nyårsfirande innebär också att ännu ett år har nått sitt slut och det ges möjlighet att summera och reflektera kring året som gått.

2016 var för mig ett omtumlande år. Ett år som tvingade mig att se mig själv och min omgivning som den faktiskt är. Ett år då skynket som dolt mycket av det jag inte tidigare velat se drogs undan ungefär som i slutet av historien om Trollkarlen från Oz. Det har stundom varit väldigt smärtsamt men samtidigt även otroligt befriande.

Det har också varit ett år med spännande resor och fantastiska möten med både gamla och nya vänner. Flera av samtalen jag haft under året kommer jag att minnas under lång tid framöver. En del av dem var med människor som fortfarande finns i mitt och medan andra varit med förbipasserande.

I Stefan Einhorns bok Konsten att vara snäll beskriver han att snäll inte har något med svaghet att göra utan tvärt om. Det krävs mod och styrka att klara av att agera utifrån sitt hjärta och inte lyssna till intellektets alla bekväma bortförklaringar och ursäkter som ofta dyker upp när man står inför en situation som kräver ens insats. Jag tror att om vi människor tillräckligt ofta, tillräckligt länge väljer att enbart lyssna till vårt intellekt istället för till vårt hjärta kan det leda till att vi till slut glömmer bort hur vårt hjärtats röst låter. Ett samhälle som till största delen består av människor som glömt bort den rösten skrämmer mig.

Under året som gått har jag vid flera tillfällen låtit intellektet styra mitt agerade i situationer där jag borde lyssnat till mitt hjärta. Det har lett till att jag ibland har gått emot mina grundläggande värderingar om vem jag vill vara och vad jag vill bidra med i välden. Eftersom det jag bidrar med är och alltid har varit väldigt viktigt för mig så har jag under året behövt stanna upp och ifrågasätta mitt agerande. Det har ibland varit jobbigt.

Men den tid jag ägnat åt reflektion och den smärta det medfört har burit frukt. I dag på årets sista dag kan jag konstatera att jag numera vaknar på morgonen med ett lättare hjärta och en större livsglädje jag tidigare upplevt. Är mitt liv därför enkelt och problemfritt? Självklart inte. Livet i sin natur innehåller både glädje och sorg men idag är kärleken till livet större och framtidstron ljusare än jag tidigare upplevt och det är med den känslan lämnar 2016.

Min tro är att året som ligger framför oss kommer att för mig vara fyllt av kreativitet, äventyr och kärlek. 2017 är ett år som när jag ser tillbaka på mitt liv kan känna att jag har längtat efter. Så tack 2016 för allt jag fått lära mig genom både glädje och sorg och 2017, here I come!

GOTT NYTT ÅR!

nya%cc%8ar-2016_pixlr

 

The good is often the enemy of the best

The good is often the enemy of the best, dessa ord kommer ifrån författaren och föreläsaren Rob Bell som jag hade förmånen att lyssna till under en workshop som han höll i New York tidigare i år. De orden har hjälpt mig att förstå att det som är bra ibland kan stå i vägen det som är bäst. För mig betyder inte orden att man vid första plötsliga infall ska lämna det som är bra i ens liv i jakten på att hitta något bättre utan snarare vara uppmärksam på en varaktig gnagande känsla av att något saknas. Om den gnagande känslan inte försvinner även ha mod att våga agera. Det kan handla om att våga bryta upp från en kärleksrelation, söka ett nytt arbete, börja studera, börja med en ny fritidssyssla, avsluta vänskapen med gammal vän man vuxit ifrån, flytta till en ny bostad etc.

I mitt fall handlade detta om att säga nej tack till ett bra arbete, ett arbete i en spännande arbetsmiljö med kollegor som jag tyckte väldigt mycket om. Men trots att det var så mycket som var bra, fanns en gnagande känsla av att något saknades, att det helt enkelt inte var det bästa. Vad som istället är det bästa visste jag inte riktigt, men det jag visste var att så länge jag hade ett så bra arbete skulle jag aldrig komma på vad det var. Så efter en sommar med många sömnlösa nätter insåg jag att det bara fanns en sak för mig att göra och det var att bocka, buga och tacka för mig.

Att bryta upp från något som är bra, invant och tryggt kommer så klart med en portion av smärta och rädsla, såsom all verklig förändring och utveckling gör. Men dessa känslor är inte större än den spänning och den känsla av frihet och glädje jag känner över möjligheten att få skapa för framtiden. Vi är ju trots allt våra egna livs arkitekter och hur magiska och vackra våra liv blir beror till stor del på hur modiga vi är i vårt skapande.

Under tiden beslutet att bryta upp från mitt arbete växte fram hade jag emellanåt min 7-åriga son i tankarna. För mig är det viktigt att lära honom är att ta sina känslor och upplevelser på allvar. Min önskan är att han ska ha mod att lyssna till sin alldeles unika inre röst och inte gå vilse i allt yttre brus med föreställningar om hur livet ska levas. I stället önskar jag att han klarar av att känna efter vad som är rätt för honom så att han kan följa sin egen väg genom livet. Möjligheten för mig att lära honom detta ökar avsevärt när jag själv vågar leva mitt eget liv på samma sätt.

Vad är det du har har i ditt liv som är bra men som står i vägen för det som är bäst?

Fridens liljor kära ni.

 

ba%cc%8at-kroatien

På en båt, omgiven av familj och vänner, togs beslutat att säga ja till det som är bäst.

Från upprorsmakare till andevarelse

Religion har alltid varit något som intresserat mig. Framför allt hur vi människor förhåller och låter oss påverkas av den. Intresset för kristendomen har alltid varit extra stort just för att det är den religion jag levt närmast. Det var därför jag med extra stort intresse läste upprorsmakarenboken Upprorsmakaren – Berättelsen om hur Jesus från Nasaret blev Jesus Kristus skriven av religionhistorikern Reza Aslan . Den bild kyrkan målat upp av Jesus Kristus skiljer ifrån den historiska mannen Jesus från Nasaret som beskrivs i boken. Det kan hända att den historia Reza Aslan målar upp av den fattiga juden från Nasaret inte är lika magisk som kyrkans bild av samma man men den bjuder ändå på både spänning och dramatik.

Boken börjar med att Reza Aslan ger en bild av det samhälle Jesus levde i där Jerusalem var ockuperat av kejserliga makten i Rom som hade tillsatt en judisk prästaristokrati att styra i Jerusalem. Detta innebar att för många fattiga människor var det ingen skillnad mellan det religiösa styret i Jerusalem och det politiska styret i Rom. Boken beskriver ett samhälle där människor antingen var mycket fattiga eller väldigt rika. Den rika eliten använde sina pengar bland annat till att köpa upp mark från fattiga bönder för att sedan anställa bönderna att arbeta under slavlika förhållanden på den mark de inte längre ägde.

I det samhälle Resa Azlan beskriver frodades undergångsteorierna vilket utgjorde grogrund för åtskilliga messiasaspiranter att vandra landet runt och predika om hur Gud skulle komma och skippa rättvisa genom att befria judarna från Roms ockupation. Flera av dem ansågs vara ett hot mot den rådande makten och avrättades för att vara Zelot (förrädare). En av de mindre välkända var den fattiga dagavlönaren Jesus från Nasaret som under tre år vandrade runt i Galileen och predikade judendom för andra judar utan någon avsikt att skapa en ny religion.

Reza Aslan beskriver slutligen hur Jesus liv och predikan lever vidare efter hans död framför allt genom hans bror och lärjunge Jakob som kom att bli rörelsens centrala gestalt efter Jesus död. Tillsammans med ytterligare några av de ursprungliga lärjungarna stannade Jakob i Jerusalem som blev den judiska rörelsens centrum. Utifrån detta centrum växte långsamt det som skulle komma att formas till kristendomen fram.

Om man är ute efter den magi och det djup som de bibliska texterna kan erbjuda blir man besviken när man läser Upprorsmakaren – Berättelsen om hur Jesus från Nasaret blev Jesus Kristus. Men om man söker efter sanningen om mannen Jesus från Nasaret så ger Reza Aslan en tydlig, intressant och spännande historisk beskrivning av det liv mannen Jesus från Nasaret levde.

Fridens liljor kära ni.

Fotografen som slutade betrakta och började delta

För en tid sedan fick jag möjlighet att lyssna till när den prisbelönte fotografen Paul Hansen föreläste om sitt arbete som pressfotograf på Dagens Nyheter. De bilder han visade tillsammans med de berättelser han delade med sig av berörde och engagerade på ett sätt som gjorde att publiken satt som trollbundna. Jag kunde inte låta bli att undra vem personen var som tagit dessa berättande fotografier?

Genom den utbildning jag går hade jag fått i uppgift att skriva ett personreportage vilket gav mig en naturlig anledning att kontakta Paul för att fråga om han ville ställa upp på att bli intervjuad vilket han sa ja till. Vi stämde träff i receptionen på Dagens Nyheter och när han hämtade mig i tidningens reception var han klädd i mörka byxor och en sportig färgstark t-shirt. Efter en kort presentation gick vi till bild-paul-hansen_pixlrredaktionen ett par våningar upp i huset där vi slog oss ner i ett redaktionens kafferum. Paul pratar intensivt och engagerat och trots många år i Stockholm hör man tydligt att han har sitt ursprung i Göteborg. Hans blick är pigg, kroppsspråket vaket och närvaron stark. Oavsett om han berättar om det reportage som han i dagarna håller på att färdigställa där han följer en svårt sjuk tonårspojke och hans familj eller om hur han hjälper sin skoltrötta tonårsdotter med sina läxor så är förändras inte intensiteten i hans röst.

Paul började fotografera när han som mycket blyg elvaåring fick en kamera av sin farbror. Med kameran i handen gavs han en naturlig plats i sociala sammanhang och allt kändes plötsligt möjligt. Som barn hade han inga förebilder för sitt fotograferande utan det kom först när han som ung vuxen gick på en föreläsning med filmaren Roy Andersson som gjorde honom alldeles tagen för där och då förstod han att fotograferandet kunde ha en djupare mening.

Efter några år som frilansande fotograf i New York återvände Paul 1993 till Sverige. Han har sedan dess arbetat som pressfotograf för olika svenska dagstidningar och är sedan 2000 är han anställd på Dagens Nyheter. Under många år spenderade Paul sin tid med att fotografera åt andra. Det innebar att när han kom in till redaktionen på morgonen fick han precis som de övriga pressfotograferna jobb tilldelat sig. För Paul var det viktigt att omgivningen blev nöjda med bilderna han tog men personligen kände han inte ofta något större engagemang och var många gånger själv inte särskilt nöjd med kvaliteten. Men när han började göra egna reportage och gick från att betrakta till att delta kom engagemanget. Kvaliteten på bilderna som blev så bra att de började vinna priser både i Sverige och utomlands.

Genom åren har Paul rapporterat från många konfliktfyllda områden runt om i världen och är under sina resor förberedd på att komma kontakt med att människor begår onda handlingar som att döda och våldta. Den förväntan gör att han inte berörs känslomässigt särskilt mycket av det han ser. Däremot är han inte är förberedd på att möta att människor är fina, goda och generösa mot varandra.

– I extrema situationer så kommer även det bästa i människor fram och det berör mig, säger Paul. Men det sällan vi rapporterar om det vilket är synd, för det fattas ofta en dimension i rapporteringen. Därför är det viktigt för mig att förmedla hopp i de reportage jag själv gör.

Det är lätt att bli känslomässigt påverkad när man lyssnar när Paul berättar om människor och livsöden som han mött och fotograferat. Han förmedlar tydligt den värme och respekt han känner för de människor som låtit honom komma nära när de befunnit sig i svåra livssituationer. I sina egna reportage porträtterar han vanliga människor och deras historier.

– Jag har själv saknat berättelser i media där man får möta vanliga människor och deras historier istället för ytterligheter som artister, kulturpersonligheter, makthavare, idrottspersonligheter, offer och förövare. Det är dessa som vanligtvis dominerar spalter och kanaler, avslutar Paul.

Det jag framför allt tar med mig från vårt möte är hans beskrivning av vad som hände både med kvaliteten på hans arbete men även med honom personligen när han slutade betrakta och började delta. När mötet med andra människor blev det centrala i hans arbete snarare än att han stod vid sidan av och tittade på. Jag tror att om fler människor valde att delta i stället för att betrakta skulle vår värld se annorlunda ut.

Fridens liljor kära ni.

Ett liv som inte skaver

I ett tidigare blogginlägg har jag skrivit om att jag länge burit på en skavande känsla. Det är en känsla jag känner väl och minns tydligare de perioder i mitt vuxna liv då jag inte haft den känslan snarare än när den funnits där. Många gånger jag har svurit åt och kämpat emot den. Försökt att likna den vid en känsla av otacksamhet och girighet. Tänkt att jag borde vara nöjd med det jag har istället för att gapa efter mer. Men när ilskan och rädslan lagt sig blir det tydligt att denna skavande känsla bottnar i något helt annat, den bottnar i kärlek. Den påminner mig om att, oavsett hur fint det ser ut utifrån, så befinner jag mig inte på den väg genom livet som är min.

Under senvåren blev den skavande känslan allt mer tydlig och orsakade smärta i form av stress. Så när sommarsemestern nått sitt slut hade jag efter många sömnlösa nätter, ändlöst funderande och flera långa löppass bestämt mig. Jag skulle ta mod till mig och ta denna skavande känsla på allvar och försöka finna ut hur jag kan leva mitt liv på ett sådant sätt att jag inte behöver ha detta skavande ständigt närvarande. För att kunna göra det var jag tvungen att lämna den trygga fasta anställning jag hade på det stora företaget där jag fick träffa människor jag tyckte om och som varje månadsslut gav mig en bra lön. Det var ett svårt beslut att ta framför allt för att det inte bara påverkar mig utan även min familj.

Så sedan några veckor tillbaka är jag anställningslös (detta ska inte blandas i hop med att arbetslös). Det innebär inte att jag sitter hemma och väntar på att någon ska ringa och erbjuda mig ett arbete. Istället ser denna tid som en gåva där jag får kraft och frihet att skapa mig fram till en fram en sysselsättning som känns meningsfull. Jag har inte någon drömbild om att mitt framtida arbete ska innebära en problemfri tillvaro men jag förväntar mig en vardag där lust, engagemang och en känsla av mening är naturliga inslag.

Som avslutning kommer några kloka ord av Theodore Roosevelt från år 1910 som ofta citeras av Brené Brown, amerikansk doktor i sociologi, research professor vid University of Houston Graduate College of Social Work. Att leva som mannen i arenan som beskrivs i texten må ibland vara smärtsamt, smutsigt och skrämmande men det är också ett liv med mening, djup, spänning, glädje och samhörighet. Det är det liv jag väljer.

man-in-the-arena

Fridens liljor kära ni.