Sorgen är begränsad men saknaden är livslång

Min mamma hette Margareta. Hon dog när jag var elva år vilket är 34 år sedan. Om hon hade levt idag skulle hon fyllt 73 år i november. Hennes dödsbesked fick jag en novembermorgon efter att ha vaknat med ett ryck av att det ljusnat ute. Det var skoldag och klockan närmade sig halv tio vilket innebar att jag hade försovit mig. Stressat klev jag ur sängen och på väg mot köket mötte jag mamman i det familjehem jag levde i. Med lugn och vänlig röst bad hon mig att gå tillbaka till sängen igen, för det var något hon ville berätta. I det ögonblicket visste jag vad som hade hänt. Så när hon några minuter senare satt på sängkanten och klädde det ofattbara i ord svartnade det för ögonen och smärtan fick mig att skrika rätt ut.

Efter beskedet om mammas död den där novembermorgonen tog det flera år innan någon vuxen klarade av eller vågade prata med mig om det som hänt. Jag bar mammas död som ett öppet sår på insidan, ett sår som följde med mig från barndomen in i vuxenlivet. Eftersom jag var en glad och positiv tjej med ett aktivt socialt liv var det ingen som såg min smärta. De pojkvänner jag valde tyckte om det yttre liv jag levde och accepterade att inte komma mig känslomässigt nära.

Det var först när mitt unga vuxna liv låg bakom mig, som jag blev stark nog att klara av att långsamt och med varsam hand vårda mitt sår. Efter en smärtsam, tidskrävande men även befriande process har det äntligen läkt och blivit ett ärr. Sorgen har övergått till saknad, en saknad jag kommer att leva med under resten av mitt liv.

När jag för åtta år sedan själv fick en liten son blev mammas närvaro tydligare och mer påtaglig i mitt liv. Den självklara och villkorslösa kärlek hon gett mig ger jag nu vidare till mitt barn. Ofta kommer jag på mig själv med att ta i honom med samma kärleksfulla handlag och uttryck som mamma hade mot mig.

–  Elliot, jag älskar dig och är så stolt över dig.

–  Jag vet det mamma.

–  Kan jag få en kram?

–  Inte nu. Kanske sedan.

– Ok.

För en kort tid sedan var det Mors dag och sociala medier svämmade över av hyllningar till den ena fantastiska mamman efter den andra. I år berörde det mig mer än det brukar och det fick mig att sakna min egen mamma så att tårarna rann. När saknaden kommer spelar det ingen roll att det är mer än trettio år sedan hon dog för saknaden upplever inte tid, den bara är.

Så alla ni som har era mammor kvar i livet, var rädda om dem. Relationer kan vara svåra, speciellt livslånga, men investera kärlek och energi i dem så att ni kan fortsätta växa tillsammans. För en dag kommer döden att skilja er åt.

Fridens liljor kära ni.

 

grav

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s