En vinnande förlust

 

Min snart åttaåriga son Elliot är av den försiktigare sorten, inte helt olik sina föräldrar. Han står gärna vid sidan av och betraktar innan han tar beslut om han ska närma sig för att kanske eventuellt delta i olika aktiviteter. Så när han för lite mer än ett år sedan, efter att ha sett filmen Kung Fu Panda, ville börja i karate var detta inte något undantag.

Det krävdes ett antal besök hos den lokala karateklubben innan Elliot kände sig trygg och bekväm i den nya miljön. Vid flera tillfällen kämpade han med känslor av både osäkerhet och ovilja att lämna min eller min mans trygga sida för att ge sig ut på träningsmattan. Ofta sa han ”Mamma, jag vill att du också börjar.” och vid ett svagt och stressat tillfälle svarade jag ”Ok, om du går på karaten under ett år och efter det vill fortsätta så börjar jag också.” I takt med att veckorna gick och Elliot

Karate_barn

Barnen graderas

kände sig mer hemma i miljön växte träningsglädjen fram och han såg med spänning fram emot att få graderas till en högre grad vid terminens slut. Naturligtvis trodde jag att han skulle glömma vår överenskommelse om att jag skulle börja men det gjorde han såklart inte.

Så när han avslutat sin första terminen började de komma, glada påminnelser om att det bara är en termin kvar tills jag också skulle börja. Vid varje påminnelse kände jag en klump av ångest i magen. Jag ville inte börja i karate, det låg helt enkelt för långt utanför min komfortzon för att ens locka. Men i vår familj är jag den förälder som pushar och uppmuntrar Elliot mest att prova nya saker fast han tycker att det känns obekvämt och ibland till och med är rädd. Så överenskommelsen handlade om hur jag ville vara som mamma, en som pratar om hur jag tycker att livet bör levas eller en som visar? Svaret på den frågan var obekväm men enkel och slutade i en Kampsportsaffär där jag inhandlade en karatedräkt.

Under de många år som jag har hållit på med fysisk träning av olika slag har jag aldrig känt mig så utanför min komfortzon som jag gjorde under de första gångerna på karaten. Att bara få på sig dräkten rätt var en konst och jag vet inte hur många gånger jag knöt det där skärpet med hjälp av instruktioner från Youtube och fick ändå inte till det. Det var inte bara kläder, skydd, teknik och träningsupplägg som var nytt och obekvämt. Det svårast var att inte förstå språket, varken det som talades (vilket till stor del är japanska) eller det Karate Susan_2som inte talades i form av hur man förväntades uppföra sig.

Vid några tillfällen under mina första träningar var jag så obekväm att jag kände en klump i halsen och nästan fick tårar i ögonen. Allt jag ville i de stunderna var att snabbast möjligt ta mig så långt därifrån jag kunde. Men jag hade bestämt mig. Under en termin skulle jag gå alla gånger jag kunde och när jag var där skulle jag göra mitt bästa. När terminen nått sitt slut skulle jag bestämma om jag skulle fortsätta. Detta var precis det jag sagt åt Elliot att göra.

Nu har det gått två månader sedan jag började och trots att jag fortfarande är obekväm på träningen finns det en annan känsla som växer sig allt starkare, nämligen glädjen. När jag inte är upptagen med känslan av att känna mig som en fisk på torra land är karaten mer glädjefylld än någon annan träning jag utövat. Under träningen får min kropp leka sig in i nya spännande ställningar och rörelser, jag får använda all styrka jag har i kroppen (och ibland lite till) och jag får lära mig hur jag kan använda min kropp på ett sätt som gör att jag kan försvara mig om det skulle behövas. Men det som attraherar mig mest med karaten är den mentala och även spirituella delen som kopplar ihop det vi lär oss under träningen med hur vi lever våra liv. Bara under den korta tid jag tränat märker jag hur det påverkat mitt sätt att tänka på ett positivt sätt.

Så trots att min och Elliots överenskommelse tidigare kändes som en förlust hade jag utan den aldrig vunnit det karaten har gett och ger mig. Återigen har livet lärt mig att det är genom förlusterna och det obekväma som vi utvecklas och växer som mest.

Fridens liljor kära ni.

 

Karate Susan_1

Karatemorsan

 

 

 

2 reaktioner på ”En vinnande förlust

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s