Lev livet sann mot dig själv

Bonnie Ware från Australien arbetade under många år som sjusköterska inom den palliativa vården (vård i livets slutskede). I sitt yrke hade hon många samtal med patienter som delade med sig av sina tankar och känslor kring livet de levt. Utifrån dessa samtal sammanfattade hon det hennes patienter uttryckte att de ångrade nu när deras liv höll på att ta slut.

1. I wish I’d had the courage to live a life true to myself, not the life others expected of me.

2. I wish I hadn’t worked so hard.

3. I wish I’d had the courage to express my feelings.

4. I wish I had stayed in touch with my friends.

5. I wish that I had let myself be happier.

För mig är det den första punkten som ställer frågan ”hur lever jag ett liv där jag är sann mot mig själv?” som är den viktigaste. För om vi kan svara på den frågan så löser det svaren på de andra punkterna.

Men hur tar man reda på om man lever ett liv där man är sann mot sig själv? För mig är detta inte en intellektuell fråga vilket innebär att den inte heller kan besvaras intellektuellt utan istället en känslomässig och själslig fråga. Min erfarenhet säger att det är i stillheten vi hittar svaren. Stillhet är något varje människa finner på sitt eget sätt vilket för den troende kan det vara i bönen och för vandraren kan det vara i stegen. För mig finns den i sittande meditationen.

I en kultur där vi lever i ett högt tempo och med ett konstant brus omkring oss är det lätt att koppla bort kontakten med våra känslor och vår själ och enbart leva utifrån vårt intellekt. I en sådan miljö är det lätt att tränga undan obehagliga känslor och upplevelser som uppstår med hjälp av jobb, alkohol, mat, träning, skärmtid etc. Eftersom vi ofta är omgivna av människor som lever på samma sätt som oss själva finns det sällan någon som kan påminna oss om att stanna upp och vara i den stillhet vi behöver för att kunna lyssna inåt.

Jag kan tyvärr inte skryta med att vara en person som hängivet mediterar. Mina känslor för meditation är väldigt lika de känslor jag har för fysisk träning. Det är ganska jobbigt innan, ibland till och med lite ångestfyllt och jag hittar gärna ursäkter innan för att slippa men när jag väl gör det sjunger både kropp och själ. Sedan jag för några år sedan spenderade en helg på ett buddistiskt meditationsretreat som jag åkt till för att ”testa på” att meditera har jag förstått att meditation är något jag vill utöva under resten av mitt liv. Helt enkelt för att det hjälper mig att leva på ett sätt där jag är sann mot mig själv vilket i sin tur får mig att må bra, även när jag mår dåligt.

Så kanske är det en god idé för oss alla att stanna upp och bjuda in till stillhet för att se om vi lever våra liv sanna mot oss själva. För om vi gör det behöver vi inte ångra oss vid livets slutskede.

Fridens liljor kära ni.

 

Soul_CS Lewis

 

 

 

 

 

 

En vinnande förlust

 

Min snart åttaåriga son Elliot är av den försiktigare sorten, inte helt olik sina föräldrar. Han står gärna vid sidan av och betraktar innan han tar beslut om han ska närma sig för att kanske eventuellt delta i olika aktiviteter. Så när han för lite mer än ett år sedan, efter att ha sett filmen Kung Fu Panda, ville börja i karate var detta inte något undantag.

Det krävdes ett antal besök hos den lokala karateklubben innan Elliot kände sig trygg och bekväm i den nya miljön. Vid flera tillfällen kämpade han med känslor av både osäkerhet och ovilja att lämna min eller min mans trygga sida för att ge sig ut på träningsmattan. Ofta sa han ”Mamma, jag vill att du också börjar.” och vid ett svagt och stressat tillfälle svarade jag ”Ok, om du går på karaten under ett år och efter det vill fortsätta så börjar jag också.” I takt med att veckorna gick och Elliot

Karate_barn

Barnen graderas

kände sig mer hemma i miljön växte träningsglädjen fram och han såg med spänning fram emot att få graderas till en högre grad vid terminens slut. Naturligtvis trodde jag att han skulle glömma vår överenskommelse om att jag skulle börja men det gjorde han såklart inte.

Så när han avslutat sin första terminen började de komma, glada påminnelser om att det bara är en termin kvar tills jag också skulle börja. Vid varje påminnelse kände jag en klump av ångest i magen. Jag ville inte börja i karate, det låg helt enkelt för långt utanför min komfortzon för att ens locka. Men i vår familj är jag den förälder som pushar och uppmuntrar Elliot mest att prova nya saker fast han tycker att det känns obekvämt och ibland till och med är rädd. Så överenskommelsen handlade om hur jag ville vara som mamma, en som pratar om hur jag tycker att livet bör levas eller en som visar? Svaret på den frågan var obekväm men enkel och slutade i en Kampsportsaffär där jag inhandlade en karatedräkt.

Under de många år som jag har hållit på med fysisk träning av olika slag har jag aldrig känt mig så utanför min komfortzon som jag gjorde under de första gångerna på karaten. Att bara få på sig dräkten rätt var en konst och jag vet inte hur många gånger jag knöt det där skärpet med hjälp av instruktioner från Youtube och fick ändå inte till det. Det var inte bara kläder, skydd, teknik och träningsupplägg som var nytt och obekvämt. Det svårast var att inte förstå språket, varken det som talades (vilket till stor del är japanska) eller det Karate Susan_2som inte talades i form av hur man förväntades uppföra sig.

Vid några tillfällen under mina första träningar var jag så obekväm att jag kände en klump i halsen och nästan fick tårar i ögonen. Allt jag ville i de stunderna var att snabbast möjligt ta mig så långt därifrån jag kunde. Men jag hade bestämt mig. Under en termin skulle jag gå alla gånger jag kunde och när jag var där skulle jag göra mitt bästa. När terminen nått sitt slut skulle jag bestämma om jag skulle fortsätta. Detta var precis det jag sagt åt Elliot att göra.

Nu har det gått två månader sedan jag började och trots att jag fortfarande är obekväm på träningen finns det en annan känsla som växer sig allt starkare, nämligen glädjen. När jag inte är upptagen med känslan av att känna mig som en fisk på torra land är karaten mer glädjefylld än någon annan träning jag utövat. Under träningen får min kropp leka sig in i nya spännande ställningar och rörelser, jag får använda all styrka jag har i kroppen (och ibland lite till) och jag får lära mig hur jag kan använda min kropp på ett sätt som gör att jag kan försvara mig om det skulle behövas. Men det som attraherar mig mest med karaten är den mentala och även spirituella delen som kopplar ihop det vi lär oss under träningen med hur vi lever våra liv. Bara under den korta tid jag tränat märker jag hur det påverkat mitt sätt att tänka på ett positivt sätt.

Så trots att min och Elliots överenskommelse tidigare kändes som en förlust hade jag utan den aldrig vunnit det karaten har gett och ger mig. Återigen har livet lärt mig att det är genom förlusterna och det obekväma som vi utvecklas och växer som mest.

Fridens liljor kära ni.

 

Karate Susan_1

Karatemorsan