Alla bär vi på en historia

Som ung vuxen levde och arbetade jag utomlands. På samma arbetsplats som mig arbetade en tjej som var par år äldre. Vi var mer bekanta än vänner men rörde oss i samma umgängeskrets. Hon var vacker och lågmäld och pratade med en mjuk och stillsam röst. När hon gick hade hon alltid blicken i marken, som om hon letade efter något hon tappat och var oftast klädd i en figurnära tröja med långa armar och en fotsida kjol. Det var svårt att lära känna henne trots att hon alltid var vänligt och varm i sitt bemötande och jag hade en stark känsla av att hon bar på en smärtsam historia som det av någon anledning kändes viktigt för mig att få ta del av. I samband med att jag planerade att flytta hem till Sverige öppnade det sig en möjlighet att dela boende med flickan och jag ville ta chansen att lära känna henne bättre och sköt därför upp min hemresa.

Så en kväll efter att vi bott tillsammans en tid satt jag och flickan i vårt gemensamma kök i lägenheten vi hyrde och pratade när hon började berätta sin historia. Under sin sena tonår hade hon mått psykiskt dåligt till följd av det hade hon vid flera tillfällen försökt att ta att sitt liv genom att skära sig i handlederna. Ärren fanns kvar som en ständig påminnelse om den svåra tiden och de långärmade tröjorna hjälpte henne att dölja sina smärtsamma minnen för sig själv och omvärlden. Hennes självmordsförsök hade resulterat i att hon blivit inlagd på en psykiatrisk avdelning. Livet där beskrev hon som långsamt och att det enda hon ville göra var att sova, sova sig bort från den verklighet som gjorde så ont i henne. Jag minns att hon berättade om hur hennes mamma en gång kom på besök under tiden på sjukhuset. De hade suttit i rökrummet tillsammans när mamman beklagade sig över att det var så långt att åka till sjukhuset de befanns sig på, som låg ett par mil från deras bostad. Det gick inte att ta miste på smärtan i flickans röst när hon beskrev händelsen.

Trots att det gått så många år sedan kvällen i köket har jag inte kunnat glömma flickan och hennes historia. Det var första gången jag kom i kontakt med en berättelse där en person med psykiskt friska föräldrar utan missbruksproblematik inte hade förmågan att ge sitt barn den kärlek och omsorg ett barn behöver och hur det kunde påverka barnet och senare även som vuxen. Att få ta del av hennes historia betydde mycket för mig i mitt arbete med att förstå min egen. Genom åren har jag haft förmånen att få ta del av många fler personliga historier och det har det blivit tydligt för mig att även om våra historier kan se olika ut från utsidan är de i sin essens väldigt lika varandra.

Att dela med mig av min egen historia har varit oerhört betydelsefullt för mig. Många händelser som jag varit med om kan jag likna vid skrämmande spöken som byggt bo i mitt minne och som varit fyllda av skam och skuld. Men efter att i ett tryggt sammanhang kunnat sätt ord på dem har det varit som att tända lampan i ett mörkt rum där man upptäcker att spöket bara varit en tröja slängd över en stol. Jag förstod att tröjan gav intryck av att vara ett spöke i mörkret men ljuset som berättandet gav fick mig att inse att det inte var något att vara rädd för.

Ett par år efter att både jag och flickan flyttat hem till Sverige träffades vi en kväll på en festlig tillställning. Hon var där tillsammans med sin pojkvän och hela hon lyste så som en person kan göra som älskar och blir älskad tillbaka. Det såg ut som hon hade gått vidare i livet och lämnat de svåra åren bakom sig och det gjorde mig glad.

Fridens liljor kära ni.

stories