Jag vill inte vara en liten lort

”I bland måste man göra saker fast man är rädd för annars är man bara en liten lort.” Så sa Jonathan till sin lillebror Skorpan i Astrid Lindgrens saga om bröderna Lejonhjärta. När jag som barn såg filmen gjorde just den kommentaren stark intryck på mig. Kanske var det för att jag som barn levde i en värld som på många sätt skrämde mig. Men det var inte för att Jonathan pratade om rädsla som inrycket blev så starkt, utan det var för att han pratade om mod. Det jag som barn hörde var att man inte bara kan göra saker fast man är rädd utan att man bör göra dem. Jonathans kommentar har jag burit med mig genom livet och har tagit fram den när jag stått inför något som känns läskigt, som nu.

De flesta är överens om att det är mer som förenar oss människor än som skiljer oss åt oavsett vilken kulturell, politisk eller religiös bakgrund vi har. Men att få uppleva det, att få känna hur det känns att möta och spegla sig i en person med en annan bakgrund än ens egen, det är något helt annat än att intellektuellt förstå orden. Genom åren har jag fått uppleva det både personligen och på avstånd och den kraft och den känsla av samhörighet uppstår när människor med olika bakgrund får möjlighet att mötas och samtala på ett autentiskt sätt. Möten där murar av fördomar som separerar oss rivs och kvar finns bara ett Vi. Det enda ordet jag kan komma på för beskriva de ögonblicken är Magi.

Att skapa möjligheter för den här typen utav möten är något jag inte bara vill fortsätta med utan även utveckla. Denna gång ska jag göra det på ett intimare sätt än jag gjort tidigare. Jag tänker bjuda hem människor jag inte känner för att tillsammans med dem äta och samtala. Antalet inbjudna bestäms utav storleken på mitt kök. soppska%cc%8alarDetta är något jag gör med skräckblandad förtjusning. Att visa upp mitt hem för okända och att skicka ut inbjudan bland annat via sociala medier gör att jag utsätter mig för andras tyckande vilket jag tycker är väldigt läskigt. Men om det nu är så att jag vill vara en del av ett inkluderande samhälle där människor på ett ärligt sätt delar med sig av sig själva och sina liv behöver jag själv göra det. Så det är dags att ta fram Jonathans kommentar och påminna mig om att vissa saker behöver man göra även om man är rädd för annars är man bara en liten lort. Så håll utkik, mer info kommer.

Fridens liljor kära ni.

 

 

 

När läsandet blir en upplevelse

De flesta som känner mig vet att jag har en förkärlek till böcker. Genom alla flyttar jag gjort genom åren har jag, till mina flyttvänners stora förtret, alltid haft ett par kartonger fyllda med böcker. Böcker är för mig mer än bara ett fysiskt ting utan varje bok bär på en alldeles unik historia och i många fall även ett personligt minne.

En av mina första starka läsupplevelser fick jag med boken Godnatt Mister Tom skriven av Michelle Magorian. Jag gick i mellanstadiet när jag läste den och minns hur jag låg i sängen god-natt-mister-tompå kvällarna och läste utan att kunna sluta. Jag var som förtrollad av historien om den unge pojken Willie Beech från London som under andra världskriget evakueras till den Engelska landsbygden där han hamnar hos enstöringen Tom Oakley. Hemma hos Tom möter pojken för första gången vänlighet. Där får han en egen säng att sova i, mat så att han blir mätt och så småningom egna vänner. Scenen där den nyanlända pojken sitter framför brasan hemma i Toms hus när Tom tar upp eldgaffeln för att röra om bland vedträden i elden vilket får Willie att hoppa till av skräck för att bli slagen är fortfarande tydlig för mig. Mina tårar rann ner för kinderna när jag läste det. Efter en tid hos Tom har Willie skapat sig ett nytt liv med vänner och ett kärleksfullt hem. Detta får dock ett slut när Willies mamma kallar tillbaka honom till London dit han skickas mot sin vilja. Det är med tungt hjärta Tom skickar iväg pojken. När Tom efter en tid inte får några livstecken från Willie åker han för att söka rätt på honom och finner honom till slut i dåligt skick. Historien slutar lyckligt med att Willie reser tillbaka med Tom och de kan fortsätta sitt goda liv tillsammans.

Att läsa böcker har alltid varit viktigt för mig även om jag ägnat olika mycket tid åt det i olika perioder i livet. Under den senaste månaderna eller kanske faktiskt året har min läsning inte gett några direkta läsupplevelser. Böckerna har inte bestått av historier utan enbart av ord på papper. Jag har förstått handlingen intellektuellt men jag har inte berörts av den historia de berättar. Detta har gjort att jag allt som oftast när jag börjat på en ny bok bara kommit halvvägs innan jag uttråkad lagt ifrån mig boken för att istället börja med ny i hopp om att få en annan upplevelse.

Så för en kort tid sedan när jag uttråkad lagt undan ytterligare en halvläst bok som jag tappat intresset för, tittade jag igenom bokhyllan för att se om det fanns någon oläst bok som kunde intressera mig (jag köper då och då böcker som blir stående i bokhyllan). Jag hittade då boken Jane Eyre av Charlotte Bronte som jag köpt efter att ha sett filmen med samma namn med Michael Fassbinder och Mia Wasikowska. Trots att filmen fascinerade mig hade jag inga större förhoppningar om att jag skulle läsa mer än något kapitel i denna gamla klassiker.

Men det tog inte många sidor så var jag helt uppslukad av historien om Jane Eyres liv. Detta trots jag visste vad som skulle hända och hur det skulle sluta. Historien som berättas i boken är i stora drag densamma som i filmen men den har så många fler nyanser och lager att det gav en helt annan upplevelse. Redan i första kapitlet blev jag överraskad över hur jag på ett personligt plan kunde relatera den unga Jane som blir utsatt för kränkningar av sin döda farbrors fru och hennes barn som hon på nåder lever tillsammans med. Även beskrivningarna av den obevekliga styrka som Jane besitter och som gör att hon klarar av att hantera svåra situationer med värdighet, lugn och medmänsklighet berörde mig djupt.

När Jane Eyre kommer till Thornfield Hall som guvernant träffar hon Mr Edward Rochester som blir föremål för hennes kärlek och som hon i slutet av historien gifter sig med. Charlotte Brontes sätt att beskriva kärleksrelationen dem emellan må i det praktiska anses något gammalmodig men känslorna och samspelet dem emellan är i allra högsta grad aktuellt.

Språket i boken är som ljuv, välkomponerad musik. Vid flera tillfällen stannade jag upp och läste om stycken för att de antingen var så vackert formulerat, kloka på ett sätt som manade till eftertanke eller kvicka och underfundiga. Kvinnan Jane Eyre är för mig en

jane-eyre

En (l)ju(v)lig läsupplevelse.

beundransvärd kvinna som kommer finnas med mig tankarna länge. Hennes sätt att vara i den värld hon levde i inspirerar mig i hur jag vill vara i den värld jag lever i. Att läsa om böcker har aldrig legat mig för men historien om Jane Eyre kommer med största sannolikhet att bli ett undantag.

 

Historien om Jane Eyre gav mig en fantastisk och mycket efterlängtad läsupplevelse. Att en historia berättad av en ung kvinna som levde för mer än 150 år sedan kan kännas så aktuell och beröra så djupt överraskade mig. Efter att ha läst Jane Eyre känns steget att läsa ytterligare en litterär klassiker inte längre lika stort.

Fridens liljor kära ni!

Dags för sätta punkt för kapitel 2016

Jag älskar nyårsafton. Då är julens stök med förväntningar och förberedelser över och nya%cc%8ar-fyrverkeriistället kan jag se fram emot fest med god mat och fyrverkerier omgiven av människor jag tycker om. Nyårsfirande innebär också att ännu ett år har nått sitt slut och det ges möjlighet att summera och reflektera kring året som gått.

2016 var för mig ett omtumlande år. Ett år som tvingade mig att se mig själv och min omgivning som den faktiskt är. Ett år då skynket som dolt mycket av det jag inte tidigare velat se drogs undan ungefär som i slutet av historien om Trollkarlen från Oz. Det har stundom varit väldigt smärtsamt men samtidigt även otroligt befriande.

Det har också varit ett år med spännande resor och fantastiska möten med både gamla och nya vänner. Flera av samtalen jag haft under året kommer jag att minnas under lång tid framöver. En del av dem var med människor som fortfarande finns i mitt och medan andra varit med förbipasserande.

I Stefan Einhorns bok Konsten att vara snäll beskriver han att snäll inte har något med svaghet att göra utan tvärt om. Det krävs mod och styrka att klara av att agera utifrån sitt hjärta och inte lyssna till intellektets alla bekväma bortförklaringar och ursäkter som ofta dyker upp när man står inför en situation som kräver ens insats. Jag tror att om vi människor tillräckligt ofta, tillräckligt länge väljer att enbart lyssna till vårt intellekt istället för till vårt hjärta kan det leda till att vi till slut glömmer bort hur vårt hjärtats röst låter. Ett samhälle som till största delen består av människor som glömt bort den rösten skrämmer mig.

Under året som gått har jag vid flera tillfällen låtit intellektet styra mitt agerade i situationer där jag borde lyssnat till mitt hjärta. Det har lett till att jag ibland har gått emot mina grundläggande värderingar om vem jag vill vara och vad jag vill bidra med i välden. Eftersom det jag bidrar med är och alltid har varit väldigt viktigt för mig så har jag under året behövt stanna upp och ifrågasätta mitt agerande. Det har ibland varit jobbigt.

Men den tid jag ägnat åt reflektion och den smärta det medfört har burit frukt. I dag på årets sista dag kan jag konstatera att jag numera vaknar på morgonen med ett lättare hjärta och en större livsglädje jag tidigare upplevt. Är mitt liv därför enkelt och problemfritt? Självklart inte. Livet i sin natur innehåller både glädje och sorg men idag är kärleken till livet större och framtidstron ljusare än jag tidigare upplevt och det är med den känslan lämnar 2016.

Min tro är att året som ligger framför oss kommer att för mig vara fyllt av kreativitet, äventyr och kärlek. 2017 är ett år som när jag ser tillbaka på mitt liv kan känna att jag har längtat efter. Så tack 2016 för allt jag fått lära mig genom både glädje och sorg och 2017, here I come!

GOTT NYTT ÅR!

nya%cc%8ar-2016_pixlr