Ett liv som inte skaver

I ett tidigare blogginlägg har jag skrivit om att jag länge burit på en skavande känsla. Det är en känsla jag känner väl och minns tydligare de perioder i mitt vuxna liv då jag inte haft den känslan snarare än när den funnits där. Många gånger jag har svurit åt och kämpat emot den. Försökt att likna den vid en känsla av otacksamhet och girighet. Tänkt att jag borde vara nöjd med det jag har istället för att gapa efter mer. Men när ilskan och rädslan lagt sig blir det tydligt att denna skavande känsla bottnar i något helt annat, den bottnar i kärlek. Den påminner mig om att, oavsett hur fint det ser ut utifrån, så befinner jag mig inte på den väg genom livet som är min.

Under senvåren blev den skavande känslan allt mer tydlig och orsakade smärta i form av stress. Så när sommarsemestern nått sitt slut hade jag efter många sömnlösa nätter, ändlöst funderande och flera långa löppass bestämt mig. Jag skulle ta mod till mig och ta denna skavande känsla på allvar och försöka finna ut hur jag kan leva mitt liv på ett sådant sätt att jag inte behöver ha detta skavande ständigt närvarande. För att kunna göra det var jag tvungen att lämna den trygga fasta anställning jag hade på det stora företaget där jag fick träffa människor jag tyckte om och som varje månadsslut gav mig en bra lön. Det var ett svårt beslut att ta framför allt för att det inte bara påverkar mig utan även min familj.

Så sedan några veckor tillbaka är jag anställningslös (detta ska inte blandas i hop med att arbetslös). Det innebär inte att jag sitter hemma och väntar på att någon ska ringa och erbjuda mig ett arbete. Istället ser denna tid som en gåva där jag får kraft och frihet att skapa mig fram till en fram en sysselsättning som känns meningsfull. Jag har inte någon drömbild om att mitt framtida arbete ska innebära en problemfri tillvaro men jag förväntar mig en vardag där lust, engagemang och en känsla av mening är naturliga inslag.

Som avslutning kommer några kloka ord av Theodore Roosevelt från år 1910 som ofta citeras av Brené Brown, amerikansk doktor i sociologi, research professor vid University of Houston Graduate College of Social Work. Att leva som mannen i arenan som beskrivs i texten må ibland vara smärtsamt, smutsigt och skrämmande men det är också ett liv med mening, djup, spänning, glädje och samhörighet. Det är det liv jag väljer.

man-in-the-arena

Fridens liljor kära ni.