Vad är närvarande i sin frånvaro i ditt liv?

Vad är det du inte har i ditt liv som i sin frånvaro är högst närvarande? Det kan vara en person som avlidit, jobbet du önskar att du hade, bilen du alltid drömt om, den perfekta partnern du längtar efter etc. Den personen, jobbet eller bilen påverkar i sin frånvaro dig och ditt liv men har ingen påverkan i mitt liv. Detta är något som den irländske filosofen och teologen Peter Rollins pratar och skriver om i sitt arbete.

peter-rollins_1

Peter Rollins

Han beskriver att vi alla har saker som vi plågas av i våra liv men som vi inte klarar av att prata om och hur vi än gör så kan vi inte fly från dem. Detta är inget fel menar han utan det är naturligt och att samhället skulle få svårt att fungera om vi inte gjorde det. För att hantera dessa känslor har vi i samhället skapat olika religiösa, politiska och kulturella strukturer som trycker undan vår rädsla, ångest och oro genom att erbjuda oss olika distraktioner som talar om för oss att allt är bra. Men problemet uppstår när det blir sprickor i detta upprätthållande där de känslor vi tryckt undan på ett destruktivt sätt sipprar fram. Det kan innebära att personen som arbetar för mycket inte längre känner någon mening med det hen arbetar med, när pengar inte längre ger den rike den lycka pengarna framstod erbjuda eller den kristna vars inre övertygelse inte längre skyddar dem mot ångest, oro och tvivel. När vi i dessa situationer väljer att undvika de obehagliga känslor som uppstått genom att gå djupare in det arbete, rikedom eller religion visar sig dessa känslor i form av olika destruktiva symptom. Men istället för att välja att gå djupare in i t.ex arbetet, rikedomen eller religionen förklarar Peter Rollins att vi kan stanna upp och titta på vad det är vi kämpar så hårt för att tränga undan.

Peter Rollins beskriver att vi människor är som hemsökta hus fyllda av spöken. Vi kan välja att möta och bekanta oss med de olika spöken som bor i oss eller att kämpa för att tränga undan dem med konsekvensen att de istället blir poltergeist (bullerspöke) i våra liv. Att möta sina spöken är att kortsiktigt välja den svåra vägen och för att hjälpa oss att göra det behöver vi sammanhang där vi får möjlighet att utföra exorcism. Vi kan genom exorcismen möta våra spöken och kräva att de berättar vilka de är och därmed försvagas deras påverkan på våra liv.

Det Peter Rollins arbetar med är att utforska den teori (pyrotheology) och den praktik (transformance art) denna exorcism innebär. För hans övertygelse är att genom att skapa sammanhang där denna svåra och utmanande aktivitet som exorcism innebär, ge människor möjlighet att skapa sig mer harmoniska och kärleksfulla liv vilket är ett bättre alternativ till att leva som hem för poltergeists där destruktiva känslor och beteenden frodas.

Peter Rollins arbete inspirerar mig och har hjälpt mig att våga möta många av de spöken som bor i mig. Det har varit smärtsamt, skrämmande och sorgligt och jag är oändligt tacksam för den hjälp jag har fått med att göra det. Men resultatet har blivit en ökad känsla av frihet och harmoni som gör det möjligt för mig att leva med mer kärlek i mitt liv.

Fridens liljor kära ni.

 

När lusten och passionen får styra

Redan när jag var tonåring visste jag att det var journalist jag ville bli då yrket kombinerar två saker jag kände lust och passion inför, intresset för människor och att skriva. Som ung skrev jag jämt framför allt i dagsbokform, sida upp och sida ner och i skolan var svenskalektionerna skoldagens höjdpunkt. Att skriva, läsa och samtala om livet var saker som gav mig livskraft redan då. Så när jag som femtonåring fick veta att det fanns i skola i Stockholm där man kunde utbilda sig till journalist blev detta min dröm. Jag minns tydligt hur jag satt och tittade i broschyrerna som jag hade skickat efter från skolan och hur jag fantiserade om att gå där. Men under min sena tonår och en bra bit in i vuxenlivet kom livet att mest handla om att överleva och tron på min egen förmåga och mitt eget värde var alldeles för låg för att jag skulle våga söka till skolan i Stockholm.

Nu har jag passerat fyrtio och har livet ordnat omkring mig med jobb, familj, vänner och god hälsa. Jag är tacksam och stolt över det liv jag har skapat speciellt då min barndomen och mitt liv som ung vuxen till stor del bestod utav kaos och en kamp för överlevnad. Men trots att intellektet talar om hur bra jag har det finns något djupt inom mig som talar om att livet inte riktigt är som det ska vara. Det är liksom är något som skaver. Det där skavet har jag haft inom mig av och till under många år men har inte riktigt velat eller vågat ta reda på vad det försöker säga mig.

Men så för mindre än ett år sedan tog jag tjänstledigt under sex månader för att utforska en affärsidé inom området social hållbarhet tillsammans med en vän och kollega. Detta var något som jag hade drömt om att få göra under många år men hade aldrig vågat ta steget tidigare. Inför min tjänstledighet hade jag en stark känsla av att tiden jag hade framför mig inte skulle bli som jag hade tänkt mig. Det blev den naturligtvis inte heller men oj vilken resa dessa månader bjöd på. Under denna tid fick jag möjlighet att ta ett steg tillbaka och på olika sätt reflektera över vad som är viktigt i mitt liv och vad det är som skapar mening för mig. Det var under denna tid som jag hittade tillbaka till den skolan som jag som tonåring drömde om att få gå på. Men denna gång var jag vuxen och min tro på min har förmåga blivit starkare. Så numera tar jag varje måndag morgon klockan 05.55 tåget från Göteborg till Stockholm för att promenera från stationen över till Söder och till Poppius Journalistskola där jag utbildar mig till journalist. Under söndagarna fylls jag av ett förväntansfullt pirr i magen inför den kommande skoldagen och på lektionerna känner jag mig som ett barn på tivoli. Jag kan komma på mig själv under lektionen med att sitta och le, bara för att jag är så glad över att vara där.

När jag får frågan om vad jag vill jobba med när jag är färdigutbildad skruvar jag lite på mig för jag vet inte riktigt vad jag ska svara. Jag har en stark känsla för vilken riktning jag ska gå och har idéer på hur min väg kan utformas men jag är inte mogen att visa dessa för världen än utan de behöver få ligga och mogna en tid till. Det jag vet är att om jag framöver låter lusten och passionen styra så kommer jag att få vara en del i att skapa nytt på ett sätt som gör gott för mig själv och andra. Utbildningen jag får på Poppius Journalistskola kommer att vara en viktig pusselbit i att göra detta möjligt.

Fridens liljor kära ni.

Jag å Poppius

En tro utan religion

Under större delen utav mitt liv har jag burit på en tro och en upplevelse av att det finns något mer än det materiella vi ser omkring oss, något som går djupare än våra tankar och våra känslor. Med denna tro har det kommit en längtan efter att få möjlighet att möta och kommunicera detta med andra som upplever att livet likadant. Den längtan jag burit på har gjort mig nyfiken på vad världens stora religioner ger för svar på existentiella frågor. Men tyvärr har de personliga erfarenheter jag har av möten med olika religiösa företrädare snarare skapat en känsla av avstånd och ibland till och med avsmak hos mig inför den religion de företräder. Så tyvärr förblir min relation till religionen komplicerad.

Ovan har även fått mig att fundera över vad religion egentligen är. Eftersom jag bär en stark tro men inte känner mig hemma i någon specifik religion blev jag intresserad av hur relationen mellan tro och religion egentligen ser ut. En viktig pusselbit i dessa funderingar fick jag när jag kom i kontakt med religionshistorikern och professorn Reza Aslans arbete. I sitt arbete beskriver han religionen som ett språk människor använder för att uttrycka sin tro. Tron i sig, beskriver han, är något människor bär inom sig och den är personlig och egentligen obeskrivlig. Men eftersom vi människor är gjorda för att leva i kontakt och i gemenskap med varandra har vi skapat olika språk i form av religioner för att dels försöka att i ord uttrycka våra spirituella upplevelser och dels leva i gemenskap med andra som väljer att använda samma språk för att uttrycka sina spirituella upplevelser. Enligt Resa Azlan ska religionen inte blandas i hop med den personliga tron utan religionen är bara vägen och har lite med målet att göra. Han beskriver även hur våra stora religioner har mycket mer gemensamt än som skiljer dem åt och att målet med dem är mer eller mindre densamma även vägarna dit ser olika ut.

Religioner

Våra största världsreligioner

 

Enligt Resa Azlan kan man enkelt uttryckt definiera vad man står när det gäller tro utifrån nedan:

  1. Tror du att det finns något mer än den materiella värld du ser omkring dig eller tror du att det du ser är det som finns. Om du inte tror att det finns något mer är du en ateist.
  2. Om du tror att det finns något mer och vill du uppleva det och leva tillsammans med det. Då är du en agnostiker.
  3. Om du vill uppleva, vara nyfiken och kommunicera kring det du tror på i relation med andra människor då kan du tillhöra en religion. Detta är ett personligt val man gör trots att det inte finns bevis på att det du tror på är sant.

Reza Aslan har i sitt arbete studerat när i mänsklighetens historia vi människor började att fundera över om det fanns något mer än det materia vi ser omkring oss. Enligt honom kan detta spåras ända tillbaka till Neandertalarna som begravde sina döda med olika ritualer. Det innebär att innan vi kunde gå upprätt levde vi med tron om att det finns något som är större än det vi ser omkring oss. Detta visar på att tron på att det finns något bortom det materiella finns i vår DNA, att vi helt enkelt är spirituella varelser.

För mig Faithhandlar det om att våga välja att tro utan att det finns några bevis på att det jag tror är sant. Att inte välja den enkla vägen i livet utan att i stället lyssna och vara nyfiken på den inre röst som finns och alltid har funnits i mig. Att våga tro innebär för mig också att våga tvivla, våga ställa svåra frågor både till mig själv och till andra, att utmana mitt sätt att tänka och vara i världen och att hela tiden sträva efter att utvecklas. Men min tro ger också mitt liv en djupare mening och en autenticitet som gör att jag får en större, djupare, magisk och mer glädjefylld upplevelse av livet. Om jag någon gång kommer att hitta en religion som jag känner kan ge uttryck för min tro och mina upplevelser, det återstår att se.

Fridens liljor kära ni.

 

Magic