Ett torrt liv

Under den senaste tiden har jag funderat över vilken roll alkoholen har spelat i mitt vuxna liv och inser att den har haft en ganska stor och ofta självskriven roll. I den kultur jag lever i dricker vi gärna alkohol under helgerna. Vi kan även dricka mitt i veckan om det är någon speciell tillställning. Att vi går ut och äter utan att förtära någon alkoholhaltig dryck är mycket ovanligt bortsett från för den som kör. Nu är det sommar och semester vilket gör att vi grillar och umgås extra mycket vilket resulterar i en ökad alkoholkonsumtionen. Just nu känner jag att alkoholen aldrig riktigt hinner lämna min kropp innan det fylls på med ytterligare något glas.

Från att jag blev myndig och fram tills jag träffade min man vid 32 års ålder var det mycket fest i mitt liv både i form av privata fester men även på lokal. Vid varje tillfälle var alkoholen en självskriven ingrediens och sommarkvällde flesta kvällar inleddes med en förfest där syftet var att umgås och dricka alkohol för att sedan gå till någon bar där vi drack ännu mer alkohol för att sedan avsluta på någon nattclub där vi drack ytterligare mer alkohol. Det blev många timmar och mycket alkohol. Men mina minnen från denna tid är till största delen ljusa. Det fanns en frihet och en glädje i mitt liv då som var mycket efterlängtad där jag för första gången inte behövde anpassa mig till människor jag inte hade valt ha nära utan istället kunde jag leva livet på mitt sätt. Tyvärr fanns det även en mörk sida som kom fram när jag vågade reflektera och ställa frågor såsom; varför drack jag så mycket, varför kunde jag inte vara i dessa sociala sammanhang utan att vara berusad, varför kunde jag inte säga nej vid de tillfällen när jag inte ville dricka etc. Det är även uppenbart att jag som berusad gjorde saker som jag aldrig hade gjort om jag hade varit nykter och som inte sällan gjorde att jag efteråt kände ånger.

När jag var 32 år träffade jag min man. Då var jag trött på festandet och på alkoholen. Jag minns att jag hade börjat lämna vännerna på festen för att gå hem allt tidigare och att jag inte sällan kände avsmak inför alkoholen. Jag vill gå vidare i livet och längtade efter en annan tillvaro. Första året tillsammans med min man var magiskt. Vi hade bara ögonen för varandra och tillsammans njöt vi av att planera inför ett gemensamt liv. Under denna tid drack vi även en del alkohol men mängden hade minskat och jag vaknade inte Korkarlängre med ånger över sådant jag hade sagt eller gjort. Efter att smekmånadsperioden var över och en mer ”vuxen” tillvaro tog över kom en önskan om att konsumera ytterligare en ännu mindre mängd alkohol och under perioder funderade jag på att helt avstå. Denna känsla förstärktes av att jag blev mamma. Men rädslan för att min omgivning skulle tycka att jag var tråkig och annorlunda i en miljö där alkoholkonsumtion var självklar fick mig välja att dricka trots att jag egentligen inte alltid ville.

Nu är tankarna på att leva ett helnyktert liv tillbaka hos mig igen och denna gång tänker jag ta dem på allvar. Speciellt då jag ser fram emot en höst där jag vill fokusera på saker i mitt liv som kräver god sömn och regelbunden rörelse. Naturligtvis skulle jag kunna helt enkelt bara dricka mindre men jag vill prova hur det är att leva helt utan alkohol under en period (utan att vara gravid) och se hur det påverkar mitt liv både fysiskt och psykiskt, för det har jag aldrig gjort som vuxen. Så därav kommer jag att från måndagen i vecka 33 att börja min torra resa fram till årets sista dag, nyårsafton. Den resan ser jag fram emot.

Fridens liljor kära ni!

Ett liv med rörelseglädje

Några av mina tidigaste minnen i livet är när jag befinner mig i rörelse och den glädje jag kände då. Under mina första år bodde jag i ett av miljonprogrammens områden i Göteborg som till största delen beboddes utav barnfamiljer. Områdena var uppbyggda i gårdar och i dessa gårdar samlades alla de barn som bodde på den gården, oavsett ålder, för att leka. Det var allt i från att leka Burken, Kurragömma, Jage etc. Jag älskade både att leka dessa lekar och umgänget med de andra barnen.

När jag började mellanstadiet hade jag flyttat ifrån denna miljö till ett villaområde. Det var fortfarande så att barnen i området samlades på en central plats men barnen som deltog var äldre vilket formade lekarna som blev mer bollsporter, hoppa tvist, röda-vita rosen etc. I denna ålder började jag även i organiserade aktiviteter som för mig blev att spela fotboll och att rida. Jag trivdes som fisken i vattnet både på fotbollsplanen och i ridhuset. I stallet hittade jag en vän i favorithästen Pampör som jag åkte för att sköta vid varje tillfälle jag fick. Min dröm under denna tid var att bli ridlärare för att jag skulle få vara i stallet hela dagarna. Fotbollen gav något annat. Det var mer en förlängning utav de lekar jag lekt när jag var yngre där jag ingick i ett lag tillsammans med kompisar. Jag älskade när vi åkte i väg på cuper och hela laget sov borta. Det var inte bara fotbollen utan att få umgås med kompisarna i laget i en spännande miljö och tillsammans sova på golvet i något klassrum där vi var inhysta där vi låg och fnissade  fram tills vi somnade.

Som tonåring lämnade jag fotbollslaget och favorithästen då jag flyttade igen och det var en sorg. Åren som följde blev det av olika anledningar inte några organiserade aktiviteter och jag kände saknaden efter det i hela min kropp. Jag var ute och sprang då och då men kände sällan samma glädje i detta som hade upplevt i tidigare aktiviteter. Men när jag som ung vuxen började gå på aerobic kom rörelseglädjen tillbaka. Några av mina första aerobicinstruktörer minns jag fortfarande och den glädje de skapade tillsammans med deltagarna i salen. När det kom en ny spännande träningsform till gymet där jag tränade var jag snabb och testa den och fastnade direkt. Den nya träningsformen hette Spinning och är något jag fortfarande tycker är kul. Under spinningklassen kan jag gå in min egen bubbla och känna efter vad just jag har att ge under just det passet. Vissa gånger kan jag pressa mig till max för att andra gånger ta det lugnare. Allt beror på min egen dagsform, med lite sömn och kanske stress i kroppen är jag inte i form för att köra max. Tidigare uppmanade instruktören oss ofta att känna efter vad våra kroppar var redo för vid just detta passet. Så upplever jag inte att det är i dag utan att dagens träningskultur sätter prestation och utseende långt för rörelseglädje. Träningen har tyvärr blivit ytterligare ett sätt för oss att visa oss duktiga för både oss själva och andra.

För mig har träning och rörelse i mitt liv framför allt handlat om glädje, rörelseglädje. Det har aldrig varit viktigt för mig att vara bäst eller att vinna. Jag var inte någon lysande stjärna i någon av de aktiviteter eller lekar jag deltog i men det bekom mig aldrig för det var aldriga anledningen till att jag var med. Naturligtvis har även jag påverkats, framför allt som ung vuxen, under perioder utav den kultur vi lever i där träningen främst handlar om utseende och prestation men nu lyssnar jag mer än någonsin på min egen kropp och följer mina egna värderingar.

I dag tycker jag om att variera min rörelse för det ger mig mest glädje. Men fokus just nu ligger på löpning och yoga då detta tillsammans får mig att må bra, både när jag utövar det och efteråt. Under det kommande månaderna kommer jag att fokusera ännu mer på löpning då jag har bestämt mig för att springa Göteborgsvarvet i maj nästa år för första gången. Mina mål är nedan.

  1. Stå på startlinjen
  2. Komma i mål
  3. Komma i mål springandes
  4. Komma i mål med glädje i kroppen.

Under semestern är löpning den pulshöjande rörelse som passar mig bäst och oj vilken löpning sommaren på Orust erbjuder. Att springa i denna miljö är lycka för mig. Omgivningen är så vacker att jag ibland bara stannar, tar ett djupt andetag och låter blicken glida över de gröna ängarna och skogarna som omger mig. Känslan dessa löprundor ger mig bär jag med mig under hela året och tänker ofta på dem när jag under årets mörka månader står på löpbandet på gymet omgiven utav skärmar.

Så när jag ser tillbaka på mitt liv har jag förstått att för att jag ska må bra, både på insidan och utsidan, behöver jag rörelseglädje. Det är en av de viktigaste ingredienserna i ett gott liv för mig. För att jag ska kunna fortsätta vara aktiv under resten utav mitt liv behöver jag fortsätta att träna hållbart och det gör jag bäst om jag låter glädjen styra.

Fridens liljor kära ni.

Anders Kompass – en modig människa

Många minns säkert hur Anders Kompass under sin tid som chef för FN:s avdelning för mänskliga rättigheter i Genevé slog larm om sexuella övergrepp. Övergreppen uppdagades genom att Anders fick en tunn skrivelse på sitt skrivbord från en FN observatör som beskrev hur franska FN soldater i Centralafrikanska Republiken begick sexuella FNövergrepp mot barn i ålderarna 8-15. FN soldaterna hade skickats till landet för att skydda dess invånare mot brott mot mänskliga rättigheter hade istället tvingat till sig grova sexuella tjänster i utbyte mot mat och vatten utav redan utsatta barn.

Anders slog larm till de franska myndigheterna som agerade snabbt så att soldaterna som begått övergreppen kunde identifierades, gripas och ställas inför rätta. Historien hade kunnat ta slut där för Anders men tyvärr blev det inte så. Istället blev han hårt kritiserad utav sin chef Zeid Ra’ad al-Husseino – FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter, avstängd ifrån sin tjänst och förlagd med munkavle. Han anklagades för ”brott mot protokollet” då han hade som det uttrycktes läckt rapporten till de franska myndigheterna, något han aldrig undanhållit. Han hade agerat som han gjorde för att övergreppen omedelbart skulle stoppas och att barnen skulle skyddas. De anklagelser som riktades internt mot Anders utav chefer samt att han inte hade möjlighet att försvara sig då han var förlagd med munkavle innebar att han inte ens kunna förklara för sina kollegor om vad som pågick har Anders i flera intervjuer sagt var ett hårt slag för honom personligen. All denna energi FN la på att tysta en medarbetare som ansågs ha begått ett ”brott mot protokollet” istället för att lägga energin på att arbeta med att förhindra att liknande övergrepp begås igen under FN flagg.

För att utreda huruvida Anders hade begått det han anklagades för ”ett brott mot protokollet” tillsattes en oberoende utredning som leddes utav den kanadensiska domaren Marie Deschamps. Utredningen visade att Anders hade agerat innanför ramen av sina befogenheter och hans namn kunde helt rentvås. I rapporten kritiseras dock fler höga FN tjänstemän för sina ageranden och man kunde läsa ”Det slutliga resultatet var ett stort institutionellt misslyckande vad gäller att reagera på anklagelserna på ett meningsfullt sätt”. 

Under tiden då utredningen pågick fick Anders dåvarande chef Zeid Ra’ad al-Husseino, som var den person som försökte att få Anders att lämna FN för brott mot protokollet för att Anders gav rapporten till de franska myndigheterna så att de direkt kunde agera för att stoppa övergreppen, ta emot priset Stockholm Human Rights Award 2105. Ironiskt nog fick han priset för sitt arbete för kvinnors rättigheter och mot sexuella övergrepp. Bakom priset står Advokatsamfundet och överlämnades av Kungafamiljen i Bergvaldhallen Stockholm.

Att arbeta för mänskliga rättigheter är i dag inte som tidigare något som är förbehållet frivilligorganisationer eller stora institutioner såsom FN utan det har även blivit en självklar del samtliga samhällsaktörers arbete. Men frågan jag flera gånger har ställt mig är hur det påverkar viktiga beslut när arbetet med dessa frågor bara blir ytterligare ett sätt att göra karriär. När de som i sitt arbete tar beslut kring mänskliga rättigheter inte i praktiken inte själva fått uppleva eller fått möta människor som inte fått sina rättigheter tillgodosedda, utan enbart har fått läsa om det i kurslitteratur.

Undra hur det skulle påverka de beslut och processer vi har kring mänskliga rättigheter om alla som i sitt arbete tar beslut kring mänskliga rättigheter, oavsett vilken sektor man arbetar inom, var tvungna att har gjort minst 6 månaders praktisk tjänstgöring i områden där människor lever som inte får sina rättigheter tillgodosedda. Att de har fått dela vardag med människor som direkt eller indirekt påverkas utav de beslut personen har ansvar för.

Just detta här har Anders Kompass gjort. I sitt sommarprat den 11 juli i år berättar han om erfarenheterna han fick när han som ung valde att åka som utbytesstudent till Guatemala som då styrdes av en militärjunta vilket innebar att dödspatruller härjade i byar och städer. Under sin tid där levde Anders nära ortsbefolkningen och delade deras vardag. Han kunde bidra med allt från att lära bybor att läsa till lära dem att köra bil. Kontakterna han skapade under denna lever fortfarande och genom åren har han haft möjlighet att på olika sätt bidra till byns utveckling. I sitt sommarprat berättar han om hur denna erfarenhet har påverkat honom både privat och i hans arbete.

Om ni vill höra mer om denna spännande och inspirerande person så lyssna på honom i Sommar i P1.

Fridens liljor kära ni.

 

 

Rädslan, gästen som vägrar gå hem

Efter en spännande och omtumlande vecka i New York är jag tillbaka i vardagen hemma i Västsverige. Jag har hunnit att jobba lite mer än en vecka och befinner mig just nu på vårt lantställe på Orust. altanenMedan övriga familjen fortfarande sover har jag gjort mig en kopp te och tagit med datorn ut på altanen där jag omgiven av naturens ljud sitter och skriver. Det finns ingen plats på jorden jag mår bättre av att vara på än just här och jag känner en innerlig tacksamhet över att få ha denna plats att återkomma till.

Under veckan som gått har en händelse inträffat i mitt liv som gjort att en våg av rädsla starkare än på många år sköljt över mig. Vågen var så kraftfull att den fick mig att gråta om natten. Tårarna är min kropps sätt att tala om att det är något viktigt som händer i mitt liv som jag inte kan fly undan och som vill att jag modigt riktar min uppmärksamhet, nyfikenhet och kärlek inåt.

Rädslan har varit en ständigt närvarande följeslagare under hela mitt liv. Den har varit som en högljudd, burdus och objuden gäst på en stillsam middagsbjudning. Någon man gör allt för att bli av med men som vägrar att gå hem. Under korta perioder har den hållit sig i bakgrunden men aldrig försvunnit. Eftersom rädslan aldrig lämnat mig har jag på senare år försökt bekanta mig med den för att förstå dess natur för att kunna bli vän med den.

Att känna rädsla är något vi alla gör då det är en känsla som inbyggd i våra gener som ett sätt att göra oss medvetna om yttre faror. Men i dagens samhälle när vi inte längre behöver jaga efter föda och risken att bli attackerad av vilda djur är minimal blir rädslan förvirrad och sätter in i situationer när den inte behövs. För att känna igen rädsla är det viktigt att förstå att den kommer i många olika skepnader såsom stress, ilska, perfektionism, sorg etc. Rädslan är direkt länkad till vår fantasi som tillsammans målar upp en historia om hur framtiden kan komma att utspela sig. Såsom alla bra historier bygger den upp känslor inför hur historien ska sluta. Om vi målar upp en bild av hur vår kommande semester ska se ut gör den oss (förhoppningsvis) glada, pirriga och förväntansfulla medan om vi målar upp en historia om hur planet vi ska åka med kommer krascha eller om hur vår partner kommer att lämna oss får den oss att känna rädsla, stress och sorg. Medan semesterhistorierna blir som en romantisk feel good bok (om man nu som jag mår bra av att läsa den typen av böcker) blir historien om flygkraschen en riktig läskig thriller. Vi är själva både skapare och läsare av våra historier och hur vi väljer att läsa feardem blir avgörande för hur vi kommer att agera. Därför är det viktigt inte se rädsla som något vi ska vinna över utan att vi är modiga nog att vara nyfikna på de historier vår rädsla målar upp och att vi vågar reflekterar över dess innehåll så att vi inte agerar instinktivt. Om vi vågar stanna upp och reflektera så har vi en större möjlighet att vi agera på ett sätt som gör gott för både oss själva och våra medmänniskor.

I dag har jag accepterat att rädslan kommer att vara en konstant gäst på mina middagsbjudningar. Dock har jag bestämt att rädslan inte får bestämma menyn eller välja musiken.

Fridens liljor kära ni.