Alla känslor på en och samma gång

Under ca ett och ett halvt år har jag med stort intresse följt en podcast av amerikanen Rob Bell som handlar om vad det innebär att vara människa. Det är en podcast som engagerar och berör på ett sätt som lockar till både skratt och tårar, inte sällan under samma avsnitt. Till sin podcast bjuder han in inspirerande gäster med olika bakgrund som delar med sig av sin livshistoria. Några av de gäster som varit med är musikern Martin Gore från Depeche Mode, franciskanska munken Richard Roar, författaren (Lyckan, kärleken och meningen med livet) Elizabeth Gilbert, filmregissören Patricia Riggen, rabbinen Sharon Brous m.fl.

I mars tidigare i år gav Rob Bell ut sin senaste bok How to be here (har inte översatts till svenska ännu) som handlar om hur vi kan leva på ett sätt som gör att vi är mer närvarande i våra liv och varför det är viktigt för hur vi mår. Det finns inga pekpinnar i boken eller 3, 12 alt 15 steg att följa för att uppnå ett konstant tillstånd av lycka utan boken öppnar upp för ett nytt se på sig själv och sin plats i världen vilket skapar möjligheter att göra andra val i livet. För det är ju valen vi gör varje dag som summeras upp och blir vårt liv. I samband att han släppte sin senaste bok så arrangerar han ett antal heldagsworkshops där deltagarna bjuds in att ställa frågor och en av dessa hölls i Brooklyn, New York igår och jag var där.

Jag kom till New York i onsdags då jag ville passa på att spendera ett par dagar med min fina vän Fru Bonnicel innan det var dags för workshop i går lördag. Men redan i fredags morse började jag känna fjärilar i magen. Ni vet den där sorten som kommer när man vet att det är något stort på gång. När jag vaknade på lördagsmorgon hade tyvärr fjärilarna förvandlats till drakar som gjorde att min kropp nästan var ur funktion, en mycket ovanlig känsla. Som tur vad bestämde jag mig sent om sider för att promenera till lokalen där workshopen skulle hållas vilket gjorde att kroppen fick en möjlighet att slappna av något (även om oron över att inte hitta och bli sen trots den goda tiden fanns). Väl på plats fanns nervositeten kvar men till den lades även en känsla av surrealism. Det kändes helt enkelt underligt och overkligt att jag befann mig där på andra sidan jordklotet för att delta i något jag länge bara kunnat drömma om vara med om. Som om kroppen var där men mina känslor och tankar var fullständigt desillusionerade över vart de befann sig.

Lokalen vi höll till i var stor men känslan ändå intim. Stolarna var placerade i en fyrkant Brichouseoch i mitten stod en barstol avsedd för Rob. Eftersom stolarna vi satt på var fasthakade i varandra så var det näst intill omöjligt att inte ha fysisk kontakt med de man satt bredvid vilket för mig var en nyttig utmaning.

När Rob började prata kändes han avslappnad och glad över att vara där. Han delade med sig av egna livserfarenheter och kopplade dem till de olika avsnitten i boken vartefter han öppnade upp för frågor från deltagarna. När det var paus fanns han tillgänglig för alla som ville hälsa och/eller ta bilder.

Under dagen fick jag även möjlighet att prata med några av de övriga deltagarna vilket var väldigt intressant. En tjej jag pratade med var från Barcelona men bodde tillfälligt i Toronto, Canada. Vi diskuterade det mänskliga behovet av att få möjlighet att prata om existentiella frågor på ett öppet och avslappnat sätt och om hur den traditionella kyrkan många gånger inte kan möta det behovet.

Känslan av surrealism och nervositet avtog lite efter ett par timmar men fanns där under hela dagen. Jag kan inte minnas sist jag upplevde något liknande, det var verkligen alla känslor på en och samma gång. När dagen var slut fick deltagarna återigen möjlighet att gå fram till Rob för att säga ett par ord och ta en bild. Tidigare har detta aldrig varit något för mig då jag mest känner mig obekväm i en sådan situation men insåg att om jag inte ordnar bildbevis på att jag faktiskt har varit här kommer jag inte själv tro på det när jag kommer hem till Sverige. Så sagt och gjort, på skakiga ben stod jag i kön och väl framme raspade jag ur mig något jag själv inte förstod och med tanke på hans ansiktsuttryck inte han heller, innan jag på snabba steg tog mig därifrån.

Så här kommer bildbeviset på att jag var på workshopen.

Rob Bell

Trots att känslorna hoppade och for under hela dagen igår var det en fantastisk erfarenhet att få ha deltagit i workshopen. Så här dagen efter känner jag en stor tacksamhet över att jag haft möjlighet att resa så långt för att dels träffa en person som jag inspireras utav och dels spendera tid med min fina vän i denna härliga del av New York.

Fridens liljor kära ni.

Roof Top Yoga i NY

I går kväll gjorde jag  något jag aldrig tidigare gjort. Då jag är på besök i New York med en yogalärare tänkte jag passa på att gå med henne på ett yogapass. Så i kväll var det dags för Roof Top Yoga. Eftersom det visade sig vara längre till stället vi skulle vara på än vi först trott så fick vi ta taxi till lokalen som låg längst upp i ett stort gammalt hus i ett stort industriområde. Roof top_4Under resan fick vi lyssna till hur taxichauffören med inlevelse berättade historier ur sin barndom. Efter att taxin hittat till det industriområde vi fått instruktioner om att åka till och släppt av oss där gick vi upp de fyra våningarna i huset där yogan skulle vara.

Väl upp på hustaket var detta inte bara en plats för yoga utan en stor öppen bar där det även tillverkas vin (winery). Så där satt människor lite överallt på en stor yta som med med ett glas vin i handen och umgicks runt om rader utav vinrankor. När vår yogalärare kom gjorde hon plats i en del av den stora ytan för att jag, Fru Bonnicel och de övriga 4 eleverna skulle kunna lägg ur våra mattor. Hon satte på lite musik och sedan gjorde vi tillsammans en timma yoga med en utsikt som kommer att vara svår att slå. När vi under slutet av timmen skulle göra övningar med slutna ögon avstod jag från detta och gjorde istället övningen samtidigt som jag vilade ögonen på den vackra utsikten.

Roof top_2

Temat för yogalektionen var att våga släppa taget som sådant som inte längre gör oss gott. Det kan vara en relation, ett arbete, en vana, ett sätt att tänka etc. Hon ville att vi skulle vara medvetna om att det alltid kommer något nytt när vi släpper taget om något gammalt och vara öppen för det i stället för att av rädsla hålla kvar. När yoga klassen var över kände jag mig, som jag så ofta gör efter ett yoga pass, lättare i både kropp och sinne.

Eftersom vi befann oss i en  stor bar bestämde vi oss för att efter yoga passet stanna kvar och prova ett av deras viner. När vi stod i baren och beställde vinet träffade vi en svensk tjej i tjugoårsåldern. Hon hade kommit till NY bara någon vecka tidigare och letade nu boende eftersom hon skulle göra praktik i staden under de följande tre månaderna. Tidigare hade varit i Nya Zeeland och innan dess Skottland. Hon berättade att hennes familj hemma i Sverige gick och hoppades på att hon skulle komma hem och stadga sig men hon älskade att resa runt. Jag kunde inte låta bli att tänka på mig själv i den åldern då jag under så många år levde med en rastlös och äventyrsökande själ. Det var en tid som var spännande, utmanande och framför allt väldigt lärorika och jag känner tacksamhet för att jag fått uppleva dem. Utan dessa år hade jag inte kunnat skapa mig det liv jag lever i dag och som innehåller så mycket som gör mig lycklig.

Jag och Fru Bonnicel lyssnade tålmodigt på den unga tjejen när hon i en rasande fart berättade om sitt liv innan vi artigt avslutade samtalet och drog oss undan till en lugnare vrå. Det hade det hunnit bli mörkt när vi satte oss med var sitt glas vitt vin vi och pratade om vad vi båda hade valt att släppa taget om under passet. Det blev en magisk kväll som jag länge kommer att minnas.

Namaste

Roof top_1

 

 

 

Rädslan har vunnit mark i Europa

I dag vaknade vi alla upp till nyheten att folket i Storbritannien har röstat för ett utträde ur EU. Hur kunde detta hända? Jag tvivlar på att jag är den enda som är chockad över det som hänt. Men siffrorna talar sitt tydliga språk med det hösta valdeltagandet sedan 1996 (72%) så röstade 52% av britterna för ett utträde ur EU. De flesta människor som röstat för utträdet bor utanför storstäderna i England samt i Wales medan de flesta som röstat för ett fortsatt europeiskt samarbete bor i storstäderna i England och i Skottland samt på Nordirland.

Brexit

Nu är den stora frågan, vad får detta för konsekvenser för Storbritannien, övriga Europa och världen? Ja det är en fråga ingen kan svara på i dagsläget även om många spekulerar. Men att detta valresultat kommer att användas utav höger extrema politiker runt om i Europa för att driva sin politik det står redan klart. Jimmy Åkesson skriver i en kommentar till DI efter när valresultatet var klart sa att ”Detta är en stor seger för frihet och demokrati”.  När jag läser detta kan jag inte låta bli att undra vem Jimmy Åkesson tänker på när han säger detta då jag har svårt att tro att han menar de 52 miljoner människor, varav hälften är barn, som enligt FN befann sig på flykt från konflikter och fattigdom under 2015.

Jimmy Åkesson var inte den enda politikern från extrem högern som uttalade sig utan många av hans europeiska kollgeor har gjort detsamma. När Marion Le Pen från Front National Leader i Frankrike intervjuas i The Guardian i samband med valresultatet kan man läsa följande: She has said that if if she wins the French presidency, she will within six months hold an in-out referendum on the country’s membership of the union and campaign for a French exit, or “Frexit”. “Europe will be at the heart of the next [French] presidential election”.

Med den situation som råder i världen både när det gäller att fler människor än någonsin befinner sig på flykt samt att vår planet mår på ett sätt som kräver omedelbara åtgärder är det för mig självklart att Europa behöver stå enade för att vi tillsammans kunna skapa en värld där alla får möjlighet att leva i frihet och demokrati. För att detta ska bli verklighet behöver de krafter som verkar för ett öppet, enat och medmänskligt Europa höja sina röster och att visa att det finns alternativ där vi tillsammans arbetar utifrån medkänsla och kärlek i stället för i rädsla.

Fridens liljor kära ni.

Mitt smultronställe

Mitt smultronställe ligger på Orust. Det är en plats jag har valt ut och en plats där jag känner mig mer hemma än någon annanstans. Jag har spenderat helgen här tillsammans med familjen och långsamma dagar har fyllts av bad, god mat & dryck, häng med fina sommarvänner etc.

Inför att jag och min man gifte oss för ca 8 år sedan fick mina vänner frågan om hur de trodde att mitt drömboende skulle se ut på vilken de hade svarat ”en liten röd stuga mitt på Avenyn”. Ack så väl de känner mig. För jag trivs bäst i en tillvaro som innehåller kontraster och som innebär att jag får leva i storstadens härliga puls omgiven av mycket människor ena dagen och lugnet och stillheten på landet andra dagen.

Därför känner jag mig djupt tacksam över att om några dagar få resa jag till storstaden där jag ska få spendera en vecka med min fina vän Fru Bonnicel. Jag kommer att njuta extra mycket utav storstadens puls eftersom jag vet att jag har lugnet på Orust som väntar.

Fridens liljor önskas från Orust.