New York, here I come

Som jag skrivit om i tidigare inlägg är jag en stor beundrare utav författaren och föreläsaren Rob Bells arbete. I samband med hans nya bok How to be here som släpptes i mars ordnar han heldags workshops runt om i USA där han på ett interaktivt sätt samtalar kring ämnena i boken. Det var i sin pod cast under början av året som han berättade att han skulle ordna dessa workshops. När jag lyssnade på podcast avsnittet var det tidig morgon och jag satt i mörkret på parkeringen utanför mitt jobb. Han hann inte avsluta beskrivningen av workshopen innan jag visste att detta var något jag skulle vara med på och nu verkar detta bli verklighet. Biljetten till workshopen är klart, flygbiljetten är klar, boende klart och fint sällskap under besöket är klart. Så under några dagar runt midsommar i år hänger jag i NY och Midsommardagen spenderar jag tillsammans Rob och de övriga deltagarna i workshopen.

Jag aldrig varit i NY tidigare kommer jag att passa på att vara ett par dagar extra. Fru Bonnicel flyger in från Indianapolis för att umgås. Eftersom jag är ganska ointresserad av av att springa runt och se olika sevärdheter eller av att shoppa passar det utmärkt att hon redan varit i NY och gjort detta så att vi kan spendera mer tid på att hänga på kaféer och andra platser som manar till lugn och samtal. Hoppas dock på att hinna med någon intervju för bloggen och att prova yoga a la NY. Har en känsla av att detta kommer att bli en resa som kommer att föda min själ för en lång tid framöver.

new york

Min älskade pappa

Min pappa dog för ca 7 år sedan. Vid den tiden var jag nygift och höggravid. Jag och pappa hade haft minimal kontakt de senast 15 åren efter att jag som ung vuxen brutit kontakten med honom. Alkoholen och det han liv han levde på grund av sitt missbruk fick honom att bete sig själviskt och elakt så en dag fick jag nog. Så det var snarare med en tomhetskänsla än sorg som jag tillsammans med mina bröder ordnade med hans begravning. Men efter att allt det praktiska var klart började han dyka upp i mina tankar. Tidigare har jag alltid sett på honom och hans liv utifrån ett barns perspektiv men nu hade det ändrats till att jag istället såg honom utifrån ett vuxet perspektiv.

Min pappa är född och uppvuxen i Schweiz. Hans pappa var alkoholist men försvann tidigt ut min pappas liv. Hans mamma träffade en ny  man som hon fick en dotter med och min pappa blev bortlämnad och fick växa upp på ett katolskt barnhem/internatskola. Det var inte många tillfällen under min uppväxt som jag hörde pappa prata om tiden på barnhemmet/internatskolan men när han gjorde beskrev han den hårda disciplin som gällde där.

När min pappa var gammal nog att klara sig själv utbildade han sig till konditor och arbetade på restauranger i Schweiz. Som barn minns jag att han berättade stolt att han hade lagat mat till familjen Kennedy under ett besök de gjort till Schweiz. Efter ett par år bestämde han sig för att lämna Schweiz och gav sig ut i världen i en nyinköpt sportbil. På sin resa kom han till Sverige där han träffade min mamma som han blev förälskade i. Så trots att planen var att resa vidare valde han att stanna i Göteborg för att vara med henne. Han började arbeta i restaurangbranschen och blev förälder till tre barn men i takt med att barnen kom sviktade mammas psykiska hälsa. För att kunna öka inkomsten började pappa arbeta som bagare på nätterna och körde buss/spårvagn på dagarna och det var i  samband med detta som hans drickande ökade. För mig är det inte så svårt att se att det fanns en längtan hos honom att fly undan en stressad och pressad livssituation med tre små barn, en fru som lider av en sjukdom han inte förstår och som gör att hon har svårt att sköta hem och barn samtidigt som han måste lidit av sömnbrist. Med den uppväxt han lämat bakom sig hade han inte verktyg att hantera den livssituation han befann sig i och han hade inte heller något socialt nätverk i Sverige som han kunde vända sig till för att få stöd.

När jag växte upp på 80-talet var det ingen omkring mig som pratade om alkoholism som en sjukdom en person drabbats av. Alkoholist var något man var ungefär som om man var mekaniker eller mörkhårig bortsett från att en alkoholist sågs som en misslyckad person. Så under min uppväxt när jag hamnade i en situation där jag ville eller kände mig tvungen att berätta varför jag inte kunde bo tillsammans med min pappa så beskrev jag det som att han drack lite för mycket. Det där ordet lite fanns alltid med trots att jag såg min pappa ligga avdäckad på badrumsgolvet, satt med honom på restauranger där han beställde in öl efter öl och blev fullare och fullare, gick med honom på stan där han ragglade fram och pratade med alldeles för hög röst samtidigt som jag gick bredvid och var livrädd att vi skulle träffa någon jag kände etc. Så det där ordet lite var ju inte helt sant utan helt enkelt ett sätt jag använde för att skydda mig själv och min pappa från att omvärldens dömande.

Men min pappa var inte alkoholist, det var en sjukdom han hade. Däremot var min pappa rolig på ett underfundigt sätt. Han var väldigt ordningsam och sträng (även om jag som barn aldrig reflekterade över det utan först som vuxen). Han tyckte inte om kasta saker som det gick att återvända och hittade ofta på olika finurliga sätt att använda gamla saker på nya sätt. Han var duktig på att laga mat och baka och jag minns hur det doftade när han hade bakat bröd hemma. Jag älskade hans nybakade bröd. Han ville aldrig slänga mat och gjorde riktig  pyttipanna på överblivet kött, korv, potatis och lök. Han var duktig på att rita och jag minns hur han ritade supercoola lejon. Trots att han inte alltid hade förmågan att uttrycka sig i ord lyckades han förmedla känslan av att han älskade mig. När han kramade mig eller var fysiskt nära mig på olika sätt kändes det alltid kärleksfullt och han berättade många gånger om hur han hade längtat efter att få en flicka (jag har två äldre bröder) som skulle heta Susan men som skulle kallas Sussi. När han skrev mitt namn gjorde han oftast det med ett hjärta över i:et. De kort och brev han skickade till mig avlutades med Jag älskar dig. Jag tror att den kärleken som han trots sin sjukdom och sina tilkortakommanden lyckades förmedla till mig som barn är en anledning till att jag lyckades skapa mig ett bra liv.

I dag  när jag tänker jag på min pappa så är det med kärlek. Han gjorde så gott han kunde utifrån de förutsättningar han hade och jag är tacksam för det som han trots allt lyckades ge mig. Jag tycker om att berätta jag för min son Elliot om hans morfar, om saker hans morfar kunde, gjorde och tyckte om. Det kommer oftast upp när jag och Elliot står i köket och bakar då jag berättar om vad hans morfar brukade baka vilket Elliot tycker om att lyssna på. I bland föreställer jag mig pappa och Elliot i köket tillsammans och kan då nästan höra hur de skrattar tillsammans. Det är en mycket fin bild.

När jag tänker tillbaka på min och pappas relation kan jag känna en sorg över att jag och pappa inte fick mer kärleksfull tid tillsammans och över att hans fina barnbarn inte får möjlighet att lära känna honom. Men känner en värme och kärlek över det jag fick och över att det var just han som var min pappa.

Nino 1

Min pappa som barn

Samhället behöver fler modiga människor

Många har säkert sett denna bild. Den där modiga och vackra Maria Theresa Tess Asplund står med höjd höger arm framför Sveriges mest våldsamma nazistgrupp. Fotografen beskriver hur hon ställer sig framför dem och hur hon därefter höjer näven i en gest och vägrar att flytta på sig. Framför henne närmar sig organisationens ledargarnityr under allvarsam tystnad. Man undrar vad de båda tänker? Två människor med livserfarenheter som format deras liv och åsikter öga mot öga.

Vid sidan om de paraden står det människor längs gatan som passivt tittar på vilket det känns som om de unga marscherande männen njuter av. Nu får de vara i centrum, bli sedda och respekterade. Kanske är det just vad dessa unga män saknat under sina liv?

När man tittar på bilden är det lätta att ställa sig frågan ”hur vågar hon?” Men på något sätt känns det som en viktigare fråga att ställa sig är, varför är hon ensam? Varför sluter inte de andra människorna som står längs gatan upp? Jag tvivlar på att det betyder att de delar de marscherande unga männens åsikter utan jag tror att det handlar om andra orsaker.

Det mod som Maria Theresa Tess Asplund visar på bilden beundrar jag samtidigt som jag skräms av den. Mod i den här storleken får mig att ställa mig själv frågan om hur modig jag är. Vad skulle jag göra om de här männen kom marscherade på en gata i min stad? Trots att varenda cell i min kropp skulle känna ilska, sorg och förtvivlan så tvivlar jag starkt på att jag skulle våga göra som hon. Men ett som är säkert är att om jag får omges utav modiga människor som vågar stå för och uttrycka sina åsikter även när det är obekvämt och till och med skrämmande är chansen betydligt större att jag öppet vågar göra samma sak, även när det kräver en stor portion mod.

Fridens liljor kära ni!

 

Hur skulle du återskapa ditt liv?

När jag träffar en person som är viktig för mig och som jag under en period verkligen har saknat kan det resultera i känslomässig kortslutning. Det är som om kropp och själ är så inställda på frånvaro och saknad att när jag väl träffar personen så är det som om känslorna inte riktigt hänger med vilket ofta resulterar i en slags tomhetskänsla. Därför 13106105_10153540265074327_680638325_otar det ett par timmar för mig att ställa om. Så var det när jag och min fina vän Fru Bonnicel för ett par dagar sedan träffades tillsammans med våra respektive för att äta middag. Det var först efter ett par timmar när maten var uppäten som den riktiga glädjen över att träffa henne igen infann sig. Då kändes det på sin plats att fira med lite bubbel.

Anledningen till att jag inte träffar min vän så ofta som jag skulle önska är på grund av att hon numera har USA som sitt hem där hennes man för ca ett och ett halvt år började arbeta. För min vän har detta inneburit hon slutat på sitt jobb i Sverige för att bli hemmafru i USA. När de anlände till USA under ett iskallt januari förra året fick hon kämpa för att må bra och för att skapa sig en meningsfull tillvaro. Medan hennes man gick till sitt arbete fem dagar i veckan blev hon kvar hemma i ett nytt hem, i en ny stad, i ett nytt land utan något socialt nätverk. Till skillnad från nästan alla övriga medflyttande partners som hon träffar så har hon och Herr Bonnicel valt att leva utan barn vilket innebär att hon har en betydligt större portion ledig tid än de hon har omkring sig. Den tiden behövde hon fylla.

Vi människor identifierar oss utifrån vårt arbete, de vänner vi umgås med och de familjer vi har omkring oss och inget av detta hade min vän längre. Hon, som varit den mest självständiga person jag kände, var dessutom ekonomiskt beroende utav någon annan. Bilden hon hade av sig själv av vem hon var blev otydlig på grund utav detta. Så när hon deltog i en kort kurs för medflyttande som nyligen anlänt i staden och fick följande uppmaning ”You have the possibility to reinvent yourself” var det precis det hon förstod att hon behövde göra.

Nu är min vän för första gången sedan utlandsflytten hemma i Sverige på besök och vi ville få möjlighet att umgås i lugn och ro. Därför packade vi en väska och åkte upp till vårt lantställe på Orust där vi spenderat helgen. Målsättningen med helgen var att låta kroppen vila men låta känslor och tankar vara aktiva. 13129072_10153540313644327_1520547914_oSå vi handlade med oss enkel men god mat, gott vin och choklad (så klart) för att kunna lägga så mycket tid som möjligt på att samtala istället för att stå i köket bland kastruller och pannor.

För att få upp värmen i huset ville vi tända en brasa då luften vi möttes av i stugan var kylig och rå. Jag ger mig på uppdraget men tyvärr brinner elden inte längre än 15 minuter, trots flera försök. Till slut hade jag inget tålamod kvar och den mer praktiskt lagda Fru Bonnicel fick ta över och som jag förväntade mig så lyckades hon galant och brasan hon fått igång brann vackert under hela kvällen. Ler lite när hon dagen efter nämner att ”vi” fick igång en fin brasa igår då jag har svårt att ta åt mig någon ära för detta. Det sprakande ljudet från 13129018_10153540884554327_1711825622_oelden passade perfekt som bakgrundsljud under kvällen.

Under kvällen pratade vi bland annat om vikten av att reflektera över vart man befinner i sig livet. Min vän fick möjligheten att genom sin nya tillvaro fundera över vem hon var, vilka värderingar hon ville leva efter och hur hon ville spendera sin tid. Att man ges den möjligheten är ovanligt och jag ser det som en gåva hon fått även om den i början innebar en del smärta.

De flesta människor som jag känner, inklusive mig själv, har fullt upp med en vardag som mycket rullar på i högt tempo. Man fortsätter arbeta på det trygga jobb man har, lever i relationerna som de är, umgås med vänner man känt länge och roar sig på med liknande aktiviteter som man alltid gjort. I en sådan vardag kan det vara svårt att hitta tid och lugn för reflektion. Men tänk om du skulle tas ur ditt trygga invanda sammanhang och få möjlighet att återskapa ditt liv, hur skulle det se ut då? Vad skulle du arbeta med, vart skulle du bo, hur skulle du uppfostra dina barn, vilka skulle du umgås med, vem skulle du leva med och hur skulle dina relationer se ut? Kanske skulle du återskapa precis det liv du lever idag, kanske skulle du göra några mindre förändringar, kanske skulle du ändra det mesta. Oavsett om vi väljer att göra några förändringar eller inte i våra liv tror jag att tid att reflektera över det liv vi lever bidrar till en ökad känsla av tacksamhet för oss själva, det liv vi skapat och det vi bidrar med i världen.

Fridens liljor alla ni!