Min spirituella reseledare

Under många år har jag sökt efter förklaringar på spirituella upplevelser som jag har haft både som barn och som vuxen. Mitt sätt att förklara mitt sökande är att jag håller på att lägga ett personligt spirituellt pussel för att förstå de existentiella frågor jag har vilka i sin tur är grunden för hur jag ser på och förhåller mig till mig själv och min omvärld. Pusslet har inga ramar utan kommer att pågå hela mitt liv. Ibland tillkommer nya bitar och ibland byts gamla bitar ut mot nya som passar bättre. Det är en intressant, glädjefylld, tidskrävande och ibland smärtsam resa. Under den här resan ifrågasätter jag sådant som jag tidigare tagit för sanningar och föreställningar jag levt med kastas omkull. Detta sökande har genom åren tagit mig till kyrkor och tempel och till möten med dess förespråkare, men ingenstans har jag känt mig att de förklaringar jag fått på mina har tillfredsställt mig. Pusselbitarna jag har erbjudits har helt enkelt inte passat i mitt personliga spirituella pussel. Ofta har jag istället lämnats med en känsla av att de svar som erbjudits snarare varit avskräckande än inbjudande. Detta bidrog till att jag började tappa hoppet om att mitt pussel någonsin skulle komma att bestå av något mer än några få ynkliga bitar.

Men så för ca två och ett halvt år sedan blev jag av en vän introducerad till en man som heter Rob Bell. Han var det mesta jag inte tycker om, en högljudd käck amerikansk pastor som lever i och kommer i från en traditionell kärnfamilj och som regelbundet syns i media. Han kunde inte bli mycket mer fel. Medan min tidigare icke-religiösa vän pratade om honom med värme och engagemang och jag satt och höll god min. I januari 2015 började han sända en podcast och efter påverkan av min vän började jag kritiskt att lyssna på honom. Varje vecka kom då precis som nu ett nytt avsnitt och det alla avsnitt har gemensamt var att de alla på olika sätt handlade om vad det innebär att vara människa. I sitt berättande refererar han i bland till historier som finns i böcker skrivna utav människor som levde för mer än 2000 år sedan, ofta för att visa att de frågor och situationer vi människor brottas med idag inte är på något sätt nya. Han delar även med sig av sin egen historia och då även de svårigheter han har genomgått i sitt liv. Till sin podcast bjuder han även ofta in gäster, både de som har en religiös bakgrund men oftare människor som inte har det men som har en intressant och inspirerande livshistoria som de delar med sig av.

Robs själv växte upp i en kärnfamilj med en pappa som var domare och som genom sitt arbete bidrog till många diskussioner i hemmet kring vikten utav rättvisa. Detta är något som genomsyrar allt Rob gör, viljan att bidra till en rättvis värld. Eftersom han i sin tidiga tjugoårs ålder hade idéer kring ett alternativt sätt att bedriva en kyrka startade han tillsammans med några vänner en sådan. Kyrkan växte och inom kort talade han på söndagarna till en publik på tusentals människor. Efter ett tolv år hade kyrkan hade formats på ett sätt som gjorde att han kände att det var dags för honom att följa sitt hjärta och gå vidare. Sedan 2011 har han istället givit ut ett antal böcker, gjort filmer, har en podcast och föreläser regelbundet. Han är även vän och regelbunden gäst i Oprah Winfreys olika tv-program.

Så efter att ha tagit del av hans arbete har min bild av Rob Bell ändrats till att jag nu ser honom som en varm, ödmjuk och inspirerande person som tillsammans med sin fru ägnar sitt liv åt att göra gott för människor, även när det är obekvämt. Genom det arbete han gör har jag fått flera pusselbitar som passar i mitt pussel både genom det hans själv förmedlar genom sina böcker, filmer, föreläsningar etc och genom de personer han introducerar via sin podcast. Så numera kallar jag honom min spirituella reseledare eftersom han kravlöst presenterar olika sätt att se på existentiella frågor/svar och han introducerar mig till personer som tar i bland ger mig tar mig vidare på min resa och som i sin tur ger mig ytterligare pusselbitar som passar.

I mars tidigare i år gav han ut sin senaste bok som heter How to be here. En bok som jag väntat länge på och som handlar om vikten av att på olika sätt vara närvarande i sitt liv. I samband med att han släppte denna bok arrangerar han workshops i ett antal städer runt om i USA utifrån 13016894_10153515116099327_1171465265_oämnena i boken. Jag hörde honom först prata om att han skulle ha dessa workshops under en av sina podcasts som han sände i januari tidigare i år. När jag lyssnade på podcasten var det en tidig, mörk och kall vintermorgon och jag satt i min bil i mörkret på parkeringen utanför mitt arbete. När han hade pratat klart visste jag att jag skulle göra allt jag kunde för att få möjlighet att delta i en av dessa workshops och det arbetar jag fortfarande för. Vi får se hur långt det tar mig ……

 

Fridens liljor alla ni!

 

Life is brutiful

Under större delen utav mitt liv har jag levt med tanken att om man bara lever livet rätt så blir man lycklig. När jag säger lycklig så trodde jag att om man lever livet rätt så förflyter vardagen i ett jämt, stadigt och behagligt tillstånd av att vara nöjd utan några, framför allt negativa, känslostormar. I denna lyckliga tillvaro kan man förstås i bland känna sig ledsen, arg etc men de känslorna är tillfälliga och de stannar mest på ytan. När tårarna kommer faller de en stund och när de torkat återgår tillvaron till sitt normala jämna lyckliga tillstånd. Även i detta lyckliga liv kan man drabbas av förluster men då är de av sådan art att de är utanför ens påverkan såsom en fysisk sjukdom eller en olycka, inte missbruk, skiljsmässa eller psykisk ohälsa.

Mitt liv har sällan sett sett ut så. Jag har känner sorg, förtvivlan och saknad på ett sätt som kan få mig att ligga dubbelvikt på golvet med tårar som strömmar ner för kinderna. Känslor så starka att hela kroppen värker. Jag kan känna stress så påtaglig att jag har svårt att tänka klart och jag kan känna rädsla så stark att den paralyserar mig. Men jag känner också glädje som får mig att vilja om skrika högt, kärlek gör att jag vill omfamna hela världen och en omsorg om mina medmänniskor som gör att jag ibland vill offra min bekvämlighet för deras välbefinnande. Just förmågan att känna starka känslor har alltid varit det jag har tyckt mest om hos mig själv för det är dessa känslor som fått mig att känner mig som mest levande, vacker och unik. Det är dessa känslor som är kärnan i vem jag är och det är med hjälp av dem som jag navigerar mig fram i livet.

Länge trodde jag var jag var annorlunda. Att det bara var jag som upplevde dessa starka känslor. Men i takt med att jag har blivit äldre och har fått möjlighet att komma nära människor med uppväxter och erfarenheter som skiljer sig från mitt liv har jag insett jag är långt ifrån ensam med mina upplevelser. Det är inte så att jag lever livet fel för att mitt liv innehåller starka känslor av sorg, smärta och glädje utan det är så livet är, för alla. Men vi lever i en kultur där vi hela tiden uppmanas att visa omvärlden hur lyckliga och lyckade vi är. Där sårbarhet förknippas med svaghet och där snällhet förknippas med att vara mesig är det lätt att, precis som jag länge gjorde, tränga undan känslor och beteende i vår strävan efter att passa in.

Alla människor, oavsett vart på planeten vi lever, upplever motgångar och sorg precis som de upplever glädje och lycka. För i att vara människa ingår att vi får uppleva både alla känslor och det är ok. För vi människor klarar av att hantera svåra situationer och stora känslor. Men istället för att vi ensamma går igenom livet utan att visa vår smärta, sårbarhet och glädje kan vi dela med oss till varandra av våra upplevelser med ärlighet, humor och värme så att de kan bidra till att vi fördjupar banden oss människor emellan. För det som händer när människor möts i sårbarhet och nakenhet är magiskt.

Som den kloka amerikanska författaren, föreläsaren och bloggaren Glennon Doyle Melton skriver på sin blogg (http://momastery.com/blog/).

Glennon

I have learned that it all goes around. There will always be loneliness and discomfort  and that is not necessary a bad thing. That can be used as fuel if you share it with other people. You have to become uncomfortable before you become comfortable here on this earth. Life is not hard because we are doing it wrong. Life is hard because it is supposed to be hard and we can do hard things. But the WE is important. Because I can do hard things is just lonely. But together with honesty and humor and grace the we part is what makes it great. Life is Brutiful, it is both beautiful and brutal.

Fridens liljor alla ni!

 

 

Den verkliga kostnaden för Fast Fashion

Häromdagen såg jag dokumentären True Cost. Den undersöker vad den verkliga kostnaden är för vårt sätt att konsumera billiga kläder. Det som kallas Fast Fashion. Filmen ställer frågan ”vem har tillverkat plagget jag har i handen och vad har gjort det möjligt för mig att betala så lite för det?”.  I filmen pratar de om hur vi på några få år gått från att köpa ett klädesplagg som vi tar hem och vårdar så att det håller länge till att vi konsumerar kläder.

Innan jag fick familj spenderade jag de flesta helger på stan där jag handlade och fikade med vänner. Eftersom priserna på kläder var så låga kom jag oftast hem med en påse. Att handla fick mig att må väldigt bra, i ett par timmar. Sedan försvann plagget in i min redan välfyllda garderob. Helgen efter gjorde jag ofta samma sak igen. Mitt sätt att leva var inte annorlunda mot de människor jag hade runt omkring mig. Media och reklam hejade på mig och mina vänners livsstil genom att tala om för oss vad vi skulle ha på oss för att bli snygga, festfina, vardagslyxiga, läckra, sportiga, gåbortfina etc.

För att kunna öka takten vi konsumerar kläder i västvärlden men hålla nere kostnaderna för tillverkningen har klädföretagen flyttat produktionen till delar av världen där människor inte kan kräva lika mycket lön eller motsvarande arbetsförhållanden som vi har i västvärlden. Tillverkningen påverkar även miljön på ett sätt som gör människorna som lever i den blir svårt sjuka.

 

En av de stora farorna för västvärlden med Fast Fashion är att de skapar en falsk illusion om vad som gör oss människor lyckliga. Anledningen till att vi konsumerar kläder är att vi har en bild av att vi ska blir snyggare och därmed mer omtyckta och tills slut även lyckligare. Hela tiden produceras och marknadsförs nya kläder / skor / handväskor / accessoarer som vi uppmanas att köpa saker för bli höstsnygg, gåbortfin, vardagslyxig, street smart, sportig, läcker, festklädd etc. Problemet är bara att om det är så att vi blir mer omtyckta eller lyckligare av att konsumera så är frågan, när är det nog och vad händer om vi inte har pengar att konsumera. Hur ser vi på oss själva och på varandra då?

Så vem bär ansvaret för Fast Fashion? Ja, vi konsumenter har naturligtvis det slutliga ansvaret. Men samtidigt anser jag att media och framför allt klädföretagen har ett stort ansvar i detta. Men för företag som vars företagsidé bygger på just Fast Fashion blir detta naturligtvis ett ansvar som är mycket obekvämt att bemöta. För det spelar ju ingen roll hur fin uppförandekod företaget har eller hur många anställda de har som arbetar med hållbarhet om deras affärsidé är att sälja så mycket som möjligt, så billigt som möjligt och att årligen öka den egna vinsten. Om inte vi konsumenter behöver betala i form av höjda priser och om företaget fortsätter öka sin vinst då blir det oundvikligen vår planet och våra medmänniskor som får betala.

Filmen True Cost har gjort att nästa gång jag står och håller i den där snygga billiga klänningen i en av våra stora klädkedjor kan jag inte blunda längre utan jag behöver göra ett etiskt val. Det jag behöver betala för kunna ta med mig klänningen hem är kanske inte så mycket men vad behöver vår planet och mina medmänniskor betala och går mitt köp i linje med de värderingar jag vill ska råda i samhället. Kanske är plagget jag har i handen ett plagg jag länge velat ha och prislappen visar på att det är tillverkat av människor som fått en lön de kan leva ett värdigt liv på och materialet är framtaget på ett sätt så att det gör minimal skada på miljön. Då kan jag med ett leende gå till kassan och betala för att sedan ta hem plagget som jag kan vårda och bära med stolthet.

Efter att ha sett filmen blir det helt enkelt lite jobbigare att gå och handla kläder. Men å andra sidan är det ett litet pris att betala för att få leva i del av världen där de flesta har en levnadsstandard som i stora delar av världen skulle klassas som rik.