Påskfirande med familjen

Påsken är slut för den här gången och de gula prydnadssakerna ska tillbaka i lådan för att stuvas undan till nästa år. IMG_0460Min påsk har framför allt bestått utav umgänge med min familj. Inte bara min kärnfamilj utan även mina syskon och deras familjer. För mig är det så värdefullt att få spendera tid med dem och det värmer i hela mitt hjärta när jag ser Elliot busa med sin morbror, när mina brorsbarn visar och berättar för mig om det som är nytt i deras liv, när Elliot knappt hinner innanför dörren innan han försvinner i väg för att leka med sina kusiner eller när min syster kramar om Elliot och talar om hur glad hon är att se honom.

För mina syskonbarn är jag inte Sussi (som har varit mitt smeknamn i min familj under hela mitt liv) utan faster/moster Sussi. Trots att den äldsta av min sex syskonbarn fyllde 25 år för några dagar sedan blir jag fortfarande varm i kroppen när jag hör dem kalla mig faster/moster Sussi. Just ordet moster får mig att med värme minnas min egen moster som jag älskade.

Min mamma hade en syster som var viktig för mig under min uppväxt trots att vi inte träffades så ofta. Hon heter Kristina men för mig och mina syskon var hon moster Ki. Hon hade inga egna barn och brottades precis som min mamma med psykisk sjukdom. Det som gjorde henne speciell för mig var att hon varje gång vi träffades visade hon hur viktig jag var för henne. Kramen jag fick när vi möttes var lång, varm och innerlig. Hon frågade alltid vad som pågick i mitt liv och lyssnade intresserat på svaret. Hon gav mig aldrig pekpinnar om vad jag skulle göra i olika situationer och pratade aldrig illa om andra människor. Hon bidrog med värme och kärlek i mitt liv. När jag var 21 år tog hon sitt liv och sorgen och saknaden efter henne är fortfarande stark. Men hon lever kvar i mitt hjärta och är idag min förebild nu när jag själv är faster/moster.

Så även om jag inte träffar mina syskonbarn så ofta som jag önskar så vill jag, precis som moster Ki gjorde, förmedla kärlek och värme när vi träffas. Jag vill att de ska känna att de är viktiga för mig och att mitt hem och min famn alltid finns tillgänglig för dem om de vill eller behöver.

Dags att byta skor

Jag har alltid tyckt att mode och skönhet är ganska ointressant. Som tonåring och ung vuxen kände jag pressen att jag borde vara intresserad utav mode och skönhet vilket jag försökte att bli genom att bland annat handla mycket kläder och skönhetsprodukter. Under en period arbetade jag till och med i en butik som sålde märkeskläder och framför allt golvkläder. Men jag var tvungen att sluta p.g.a. ångest. Jobbet kändes fullkomligt meningslöst. Ingen lön i världen kunde motivera mig att gå till det jobbet (inte för att lönen var någon höjdare). Istället valde jag att börja arbeta inom äldreomsorgen vilket till denna dag är ett av det bästa jobb jag haft (detta var innan alla neddragningar).

Under många år gjorde jag  tappra försök att få till trendiga och moderiktiga outfits men kände sällan att jag fick till det. Det var liksom alltid något som avvek. En kompis jag umgicks med under den här tiden berättar fortfarande om hur jag kom propert klädd bortsett att jag på händerna hade stora tjocka vita tumvantar med små färgglada skidåkare på. Just den klädseln summerar ganska tydligt min klädstil. De där vantarna minns jag fortfarande tydligt för jag tyckte så mycket om dem.  De var inte bara varma och sköna utan när jag såg dem i en affär gjorde mönstret mig glad. Hur kunde jag INTE köpa dem? När jag väl kom hem och jag provade dem igen gjorde de mig fortfarande glad men nu fanns en liten röst i mitt huvud som sa ”Fast de där vantarna är ju inte snygga. Vad ska folk tycka om mig när jag har dem?”. Detta var ganska typiskt för hur jag handlade kläder på den tiden. Skillnaden var att jag oftast hängde tillbaka det plagg som gjorde mig glad för att i stället ta ett annat liknande plagg som var mer mainstream och helst i en neutral färg. Allt för att passa in.

Eftersom jag under i stort sett hela mitt yrkesliv arbetat på kontor så har den miljön i hög grad kommit att forma hur jag klär mig. På det flesta arbetsplatser jag har haft har det funnits en förväntan att jag ska klä mig representativt och eftersom det förväntades av mig har jag så klart gjort vad jag kunnat för att möta denna förväntan oftast utan att egentligen reflektera över det. Men sedan min tjänstledighet för ett par månader sedan har jag börjat reflektera över vad kläder betyder för mig, vilka kläder jag trivs med att ha på mig och hur jag själv trivs med att se ut. Jag ställer mig frågan, hur skulle jag klä mig om jag inte brydde mig om vad andra tyckte?  Jag har insett att detta för mig  är en fråga som jag behöver fundera och klura lite på. Kanske till och med testa lite nytt för att se hur det känns.

På den arbetsplats jag spenderar min tid i dag går har jag nästan alltid högklackat. Det är något som jag trivs med speciellt då jag ofta känner mig kort och att min hållning utan klackar ofta motsvarar en säck potatis. Att ha höga klackar ger helt enkelt mitt självförtroende en liten boost. Men i dag tog jag steget ur min komfort zon och köpte ett par skor där jag helt enkelt inte blir längre än mina vackra och underbara 161 cm. Jag ser fram emot att ha på mig dem i morgon!

 

2016-03-15 19.43.33

Hejdå klackar.

 

Fröken Modig i fjällen

BackeUnder förra veckan var jag i fjällen tillsammans med min familj. Detta med att åka till fjällen på semester är en relativt ny företeelse i mitt liv. Under min uppväxt åkte jag aldrig skidor bortsett från enstaka tillfällen när jag åkte med min skolklass. Fram tills för bara några år sedan har jag faktiskt mest tyckt att dessa semestrar varit lite bökiga med all utrustning som krävs tillsammans med att jag inte riktigt känt mig hemma i fjällmiljön. Men efter att ha insett att jag under fjällsemestern kan kombinera flera saker som får mig att bra såsom frisk luft, fysisk aktivitet och långsamt sällskap med människor jag tycker om har jag bestämt mig för att jag tycker om att åka på skidsemester. Det har bara funnits ett moln på himlen och det är att jag är höjdrädd, riktigt höjdrädd. Så länge man håller sig i backen är inte detta något problem för jag älskar pirret i magen när jag susar ner för backarna. Problemet uppstår när man ska upp för backarna då det ofta innebär att man behöver använda sig av en lift som förflyttar sig högt upp i luften.  Min höjdrädsla tog sig till oanade höjder när jag för ett par år sedan var med om en liftolycka i Hemsedal som resulterade att jag, i chocktillstånd, ensam fick färdas nedför fjället i sittliften. Det blev en resa som jag på allvar trodde skulle bli min sista. Sedan den olyckan har jag inte åkt sittlift men denna vecka skulle detta ändras.

Under första skiddagen när vår son Elliot var på skidskola fick jag och min man Örjan en möjlighet att åka skidor tillsammans. Örjan ville ta sig upp på fjället tillsammans med mig genom att ta sittliften. Jag bestämde mig för att trots min rädsla åka med men påminde honom om att jag inte åkt sittlift sedan olyckan i Hemsedal och att jag är VÄLDIGT höjdrädd. På darrande ben tog jag mig till liften och så snart skidorna lyfte från backen kände jag rädslan sprida sig i hela kroppen. Sedan blev den bara värre och värre tills kroppen till slut var fylld av ren skräck. Min man sitter tyst bredvid mig när jag säger ”Jag tycker detta är jättejobbigt.” varpå han svara ”Jaha”.  Eftersom jag inte upplevde att budskapet gått fram säger jag igen ”Alltså jag är inte rädd utan vettskrämd, typ som om det skulle stå ett hungrigt lejon framför mig och ryta men jag kan inte fly. Alltså panikskräck i hela kroppen.” Min mycket praktiska man tittar oförstående på mig och säger ”Ja, det är nog ingen som tycker de här liftarna är mysiga.” Jag inser att oavsett hur jag lägger fram orden kommer inte budskapet att gå fram så jag måste byta taktik till något praktiskt för att överleva den här resan. ”Jag vill att du berättar något för mig och du får bara tystna för att andas.” fortsätter jag. Så under hela liftresan berättade min man ingående om något som hänt tidigare under veckan. När vi väl kom upp och jag återigen kunde känna fast mark under fötterna kände jag hur kroppen sakta började slappna av.

Detta blev den enda turen i sittliften den dagen. Under kvällen, natten och morgonen efter malde tankarna i huvudet på hur jag skulle förhålla mig till det som hänt. Skulle jag acceptera min höjdrädsla och istället välja andra liftar för att ta mig upp till fjället eller skulle jag göra något åt min rädsla? Flera gånger gick jag igenom hur det hade känts under resan, vad jag hade sett och vad jag hade tänkt. Det fanns en trotsig känsla i mig som tänkte ”Nej, detta är inte ok. Jag vill inte vara så här rädd för det begränsar mig och om det är något som jag avskyr så är det känslan av att vara begränsad.” Så jag bestämde mig för att försöka ”programmera” om mig själv genom att helt enkelt bestämma mig för hur jag ville tänka och känna nästa gång jag åkte liften. Så nästa dag när Elliot var på skidskola sa jag till Örjan att jag ville att vi skulle ta sittliften upp på fjället. När vi väl satt oss och hade lyft från marken var jag fortfarande lite skakig men jag visste hur jag hade bestämt mig för att uppleva färden och när jag kände skräcken smyga på kunde jag kärleksfullt mota undan den. När vi kom upp och skidorna fick fast mark igen kände jag en sådan seger för jag visste att jag hade tagit tillbaka min frihet.

Under resten utav veckan åkte jag sittliften relativt obehindrat både med familjen, ensam och med människor jag inte kände. Jag ska ärligt säga att jag fortfarande inte tycker om höjder men jag känner en stolthet över att jag inte låter rädslan begränsa mig från det jag vill göra.

 

Liften

Ensam i sittliften

Hjälper självhjälpsböcker?

Under de senaste tio åren så har hyllorna hos bokhandlare och bibliotek fyllts utav böcker som ska hjälpa oss att bli bättre på olika sätt. Författarna lovar oss att om vi bara följer deras väg så kommer vi att bli lyckligare, smalare, smartare, sundare, få fastare kropp, få bättre sexliv, bättre äktenskap, bli bättre föräldrar, få bättre självkänsla, få bättre självförtroende etc. Listan kan göras lång över hur mycket bättre vi kommer att bli om vi bara köper deras bok och följer deras råd. Om man läser alla dessa böcker och följer alla dessa råd så borde man ju bli den lyckligaste och mest perfekta människan på denna jord.

Men att vara människa innebär att vi av naturen inte är perfekta och aldrig kan bli, oavsett hur många självhjälpsböcker vi använder oss av. Detta är inte negativt utan tvärtom, just att vi människor inte är perfekta och därmed inte kan skapa perfekta liv är det som gör livet så spännande. Vi människor är ju skapta på ett sätt som gör att vi bygger liv som innehåller både glädje och smärta och genom detta utvecklas vi och ges möjlighet att skapa band mellan varandra. Om vi hade varit perfekta hade vi inte behövt någon annan än oss själva och vi hade alltid gjort säkra val och därmed gått miste om massa spännande upplevelser.

Det finns en fara med självhjälpsböcker och det är vad som händer när vi införskaffat en bok med förhoppning om att bli en t.ex en bättre förälder, få ett bättre äktenskap, bli mer tränade etc och vi kommer till steg två av alla steg boken uppmanar oss att följa när vi ger upp. Hur mår vi då och hur ser vi på oss själva?

Tänk om författarna till alla dessa självhjälpsböcker istället för att tala om hur lyckliga de blir av att använda sig av de metod deras bok innehåller kunde tala om hur de tar sig fram när livet är svårt. Hur gör de när de t.ex inte orkar följa 5:2, låter barnen spela tv spel i flera dagar, bråkar med sin partner eller inte orkar ha sex på flera veckor?  Tänk om böckerna istället kunde börja där och sedan ge tips på sätt man kan göra för att underlätta i de situationerna utan att skapa en tro om att situationerna ska försvinna och att vi ska bli ”perfekta”.

Nuförtiden litar jag inte på människor som inte delar med sig av hur livet är när det är svårt. För jag har lärt mig både genom mina egna livserfarenheter och genom att få ta del av andras är att utan smärta utvecklas och växer vi inte. Därför är det så synd att vi lever i ett samhälle som ser sårbarhet som svaghet när det är just genom vår sårbarhet vi kan skapa djupa och meningsfulla relationer med varandra. Tänk om vi kunde mötas och dela med oss av varandras livserfarenheter på ett autentiskt sätt, då hade vi kanske inte behövt alla dessa självhjälpsböcker.

Cracks