Grattis Rosenlundstödet

I kväll är det Faktumgala på Stora Teatern i Göteborg. Galan är en möjlighet att uppmärksamma det arbete mot hemlöshet och social utanförskap som till största delen görs i det tysta.

Under galan delar även Sättila Foundation Award ut pris till en organisation eller person som skapat vägar in i samhället för människor som befinner sig i utanförskap. Vinnaren får 100 000 kr. I år har jag äran att vara kollega till en styrelseledamot och ideellt aktiv i den vinnande föreningen Rosenlundstödet. Hon är en av de fantastiska människor som utöver sitt inkomstbringande heltidsarbete väljer att lägga tid på att hjälpa andra människor. Utöver det administrativa arbete som krävs för att driva en verksamhet går hon och övriga ideella i Rosenlundstödet på fredagskvällarna ner till Rosenlund för att stötta de kvinnor befinner sig i en sådan utsatt situation att de behöver sälja sina kroppar till män som betalar för sex. Så här skriver de om sin verksamhet:

De flesta kvinnorna vi träffar är här genom trafficking och lever totalt isolerade liv. Många har inte sett något annat av staden än vägen mellan hemmet, spårvagnshållplatsen till spårvagnen och den hårda verkligheten på gatan i Rosenlund. Därför fungerar vi också som ett socialt stöd och tar med dem som vill på aktiviteter och vägleder och stöttar dem som vill hitta en väg ut.

Många av kvinnorna på gatan har inte råd att gå till läkare när de behöver och har ofta inte kunskap om vilka rättigheter till vård vi har i Sverige. Vi hjälper kvinnorna i kontakten med myndigheter, följer med dem till vårdcentral, sjukhus, gynekolog och tandläkare, samt bekostar läkemedel vid behov.

rosenlundstodet-logo1

 

Det var med glädje och stolthet min kollega berättade att Rosenlundsföreningen var nominerade till Sättila Foundation Award tidigare i veckan. När jag kommenterade den möjliga vinsten på 100 000 till min kollega svarade hon svarade hon med en glöd i blicken ”Ja, tänk vad många tandläkarbesök vi kan köpa för de pengarna”. Men det  viktigaste är inte om Rosenlundstödet vinner i kväll för som min kollega sa innan hon gick hem igår ”Oavsett vem som vinner pengarna i morgon så ska vi verkligen fira, för alla de nominerade är vinnare.”.

Lära för livet

När jag var i tonåren hade jag en nära kompis, Anna. Hon lärde mig att på ett praktiskt sätt förstå att hur vi mår och hur ser på oss själva speglar hur vi agerar.

Guldhjärta

Anna och jag träffades i högstadiet när jag kom ny till hennes klass. Vi blev kompisar ganska direkt och jag kände att i vår vänskap kunde jag prata inte bara om inte hur snygg Patrick Swayze var i Dirty Dancing eller allt som hände i skolan utan även om existentiella frågor och om hur livet kunde vara när det var svårt. Med henne kunde jag dela med mig av tankar och känslor utan behöva filtrera dem först för hon var stark och trygg nog att kunna ta emot det. När jag berättade för henne om upplevelser jag varit med om och som utifrån hennes perspektiv måste sett tragiska ut upplevde jag aldrig att hon tyckte synd om mig utan bara att hon kände medkänsla. Anna levde i en helt annan familjesituation än jag då hon växte upp i en traditionell kärnfamilj och jag minns hur mycket jag tyckte om att vara hemma hos henne för i hennes hem fanns ett lugn och en kärlek som jag mådde så bra av att få vara kring, även om det bara var för ett par timmar.

När jag och Anna lämnat grundskolan och börjat gymnasiet gick vi på olika skolor. Hon började spela i band och fick nya kompisar som hon umgicks med på dagarna men på helgerna när det var fester och hon hade spelningar var jag oftast med. Hon presenterade mig för sin nya vänner och ville att jag skulle trivas i de miljöer hon introducerade mig till. Men i stället för att visa uppskattning för det började jag i sociala sammanhang regelbundet att göra mig lustig på hennes bekostnad med målet att få andra att skratta åt henne. En dag när vi var ensamma sa hon till mig ”Sussi, varför är du säger du så ofta sarkastiska saker om mig när vi är bland folk. Jag blir faktiskt jätte ledsen.” Det var som ett knivhugg i hjärtat att höra henne säga det för jag visste att hon hade rätt. Jag skämdes. Min fina vän som alltid fanns där för mig och som tog med mig bland sina nya vänner behandlade jag så illa. Anledningen till att jag hade gjort det hade naturligtvis inte med henne att göra utan var på grund av att jag skämdes över vem jag var och över min bakgrund så mycket att jag inte trodde att det var möjligt att de skulle tycka om mig om jag bara var mig själv. Så för att hantera den rädslan gjorde jag mot Anna det jag mest av allt var rädd för att någon annan skulle göra mot mig.

Det är närmare 25 år sedan detta hände men jag minns fortfarande vårt samtal. Men nu är inte känslan längre skuld över det jag gjorde utan tacksamhet över att jag hade en så fin vän som berättade för mig om hur mitt beteende påverkade henne så att jag fick lära mig att ta ansvar för hur jag agerar. Det skulle ta ytterligare många år innan min relation till mig själv blev så kärleksfull att jag kände mig trygg i hur jag förhåller mig till andra och än i dag kan jag hamna i situationer där jag uttrycker mig på negativt sätt om andra. Dock är det inte ofta längre och när det händer vågar jag allt oftare att ta ansvar för mitt agerande både för min egen och för andras skull.

I dag försöker jag att välja bort att umgås med människor som har behov av att nedvärdera andra. Det gör jag framför allt för jag är medveten om att det i dessa personer bor tankar och känslor som behöver tas om hand och att innan dessa blir omhändertagna kommer deras behov av att nedvärdera andra att kvarstå. För hur vi behandlar andra är en direkt reflektion på hur vi själva mår. I stället väljer jag att spendera tid med människor som har ett kärleksfullt förhållningssätt till både sig själva och till andra och som väljer att lyfta upp andra människor för det är ett sådant beteende som bidrar till en värld som gör gott för oss alla.

 

Fear

 

 

 

 

En dag att kärleksreflektera

I dag är det Alla Hjärtans Dag. Det är en gammal tradition vars historia startar runt 300-talet och löper genom helgon och poeter. Trots att det är mer än 50 år sedan den första Alla Hjärtans Dag skyltningen visades på NK i Stockholm så är inte detta en tradition som jag inte vuxit upp med att fira. Inte heller minns jag att någon annan firade denna dag när under min uppväxt. Men under de senaste åren har reklamen för Alla Hjärtans Dag blivit mer synlig och även jag har, med viss tveksamhet, börjat fira.

I år kom min son hem med kort till mig och min man som han gjort i skolan. Helt plötsligt kändes det viktigt att stanna upp och ställa mig frågan, vad är det egentligen jag firar på Alla Hjärtans Dag? Alla Hjärtans Dag för mina tankar till kärlek och gemenskap något som jag under perioder av min uppväxt levt utan. Inte så att jag varit fysiskt ensam men jag levde i en kärlekslös tillvaro utan att bli sedd eller bekräftad. I de sociala sammanhang som jag befann mig i var jag varmt välkommen så länge jag anpassade mig till någon annans villkor.

Jag minns en incident där detta blev extra tydligt. När jag var 12 år var jag placerad i ett familjehem som styrdes av en mycket dominant kvinna. För att tillvaron skulle bli hanterbar spenderade jag mycket energi på att på olika sätt försöka behaga henne och hennes man. I familjen hade vi olika hushållssysslor vi skulle utföra. Bland annat var det min uppgift att när jag kom hem från skolan förbereda fika så att det var klart när mannen i familjen kom hem efter jobbet. En dag hade jag missat det och fick därför göra det när mannen redan kommit hem. Under tiden jag fyller kaffebryggaren med vatten säger jag buttert, ”Det är aldrig  någon som har fika klart till mig när jag kommer hem från skolan”.  Butterheten och kommentaren var ett beteende som var mycket olikt mig och jag såg att mannen reagerade men han sa inget.

När jag senare den eftermiddagen befann mig i källaren i huset vi bodde i och höll på med tvätten kom kvinnan i familjen ner och började skälla på mig för fikaincidenten. Mannen hade naturligtvis berättat för kvinnan inte bara om att fikat inte var klart när han kom hem utan om kommentaren jag fällt när han påpekade detta. Den kommentaren hade gjort kvinnan arg då hon ansåg att den var oförskämd och otacksam. Efter att hon stått en stund och skällt på mig brast det för mig och i ren förtvivlan skriker rätt jag ut ”Men om jag är så värdelös, varför vill ni ha mig då?”.  Kvinnan blev så chockad över båda vad jag sa och hur jag sa det att hon bara tittade på mig och svarade ”Säg aldrig så där igen.” och gick sedan raskt därifrån. Under den resterande tiden som jag bodde hos den familjen kommenterade jag aldrig mer de sysslor som låg på min lott att utföra. Varken kvinnan eller jag tog upp det som hänt i källaren den eftermiddagen men för mig var det början på slutet utav min tid i det familjehemmet.

Mannen och kvinnan som jag berättar om ovan är lyckligtvis inte de enda vuxna utanför min biologiska familj som jag levde nära under min uppväxt. Men upplevelserna jag fick av att bo i en så kärlekslös familjekultur påverkade mig starkt och har tagit många år att hantera. I dag kan jag på grund av dessa erfarenheterna förstå vad det innebär att leva utan kärlek och ömhet. Just kärlek är något som förenar oss människor för oavsett vart på jorden vi lever eller i vilken kultur har vi alla samma behov utav kärlek, liten som stor. Tillståndet i världen är en tydligt tecken på att vi inte visar oss själva och varandra tillräckligt med kärlek.

Så för mig är Alla Hjärtans Dag en påminnelse om att reflektera över hur det ser ut med kärlekstillståndet i mitt liv, både till mig själv och till min omvärld.

kärlek

Fler vapen leder till fler dödsfall

Den 1 oktober i år beväpnar sig Christopher Harper-Mercer, som då är 26 år gammal, med sex skjutvapen och åker till Umpqua Community College i Oregon där han själv är elev. Väl där går han in ett klassrum och skjuter 9 personer till döds varefter han tar livet av sig själv.

Liksom flera andra gärningsmän vid masskjutningar beskrivs Christopher Harper-Mercer som en enstöring med ett stort intresse för vapen. Bortsett från de 6 skjutvapen han bar vid dödsskjutningen hittade polisen ytterligare 7 skjutvapen i hans bostad.

Masskjutningen i Oregon var inte den enda masskjutningen i USA. Enligt Mass Shooting Tracker hade USA under förra året 372 masskjutningar under vilka 475 människor dödades och och 1870 människor skadades.

I samband med dödskjutningen i Oregon var det en märkbart besvärad President Obama som återigen mötte media för visa sitt deltagande till ytterligare anhöriga som förlorat någon närstående i en dödsskjutning i USA. President Obama visar öppet hur att han är kritisk till de vapenlagar som idag råder i USA.

Under sitt tal uppmanar han journalister att ta fram fakta kring hur många i USA som dör till följd utav dödsskjutningar i förhållande till hur många som dör i terrorattacker. Detta gjorde Julia Jones and Eve Bower som är journalister på CNN och de fann statistik som visar att under 2013 dog 3380 amerikanare globalt till följd av terrorattacker vilket är att jämföra mot att det samma år dog 406 496 personer i USA till följd av skjutvapen.

Jag har som alla andra hört rapporterna om masskjutning som sker i USA och har inte kunnat låta bli att fundera över varför det sker så många masskjutningar just i USA, vad har det amerikanska folket har för förhållande till vapen?

I USA bor 4% världens befolkning och dessa 4% äger tillsammans 40-50 av världens alla privatägda vapen i världen. Någonstans mellan 270-310 millioner vapen ägs av det amerikanska folket som är ca 316 miljoner till antalet. Näst efter USA när det gäller privatägda vapen kommer Indien som har runt 46 millioner vapen. I Indien bor 17% av världens befolkning.

SPIRI (Stockholm International Peace Research Institute) har publicerat nedan siffror för 2013 som visar att USA utan tvekar är den nation som spenderar mest pengar på sin militär.

USA militär

Under 2014 budgeterade USA att spendera ca 700 miljoner dollars på sin militär vilket innebär 57% av landets totala budget. Inom militären spenderar de alltså mer pengar än alla USAs alla stater tillsammans spenderar på övrigt såsom sjukvård, utbildning och övrig välfärd.

USA spenderar stora summor pengar på att marknadsföra sin militär mot sina egna medborgare, vilket medborgarna själva betalar för via sin skatt. Så när amerikanarna går och ser sitt favoritlag spela amerikansk fotboll och man innan matchen tar en tyst minut för att hedra en medborgare som omkommit i krig betalas denna ”reklamplats” för US Army utav publiken som sitter och tittar i form av skattepengar. Att använda Superbowl som reklamplats är en favorit för den amerikanska armen eftersom de på detta sätt når många unga män som de med sin reklam hoppas på att rekrytera.

 

USA budget pie

 

När det gäller kärnvapen sägs det att det krävs ca 100 kärnvapen för att blockera solen vilket sänker temperaturen på jorden som i sin tur förstör ekosystemet och gör jorden omöjlig för oss att leva på jorden. 9 länder utav jordens 196 länder har kärnvapen. Tillsammans har de 9 länderna ca 15 000 kärnvapen och USA äger ungefär hälften utav dessa. Det finns bara ett land som har använt sina kärnvapen på människor och det är USA som släppt två bomber.

Kärnvapen

Så USA säljer fler vapen, tillverkar fler vapen, äger fler vapen och spenderar mer pengar på sitt eget försvar än något annan nation gjort någonsin. Ett resultat utav detta är att man i USA har fler dödsskjutningar än någon annan nation. Så om vapen köps för att ge trygghet så fungerar inte det.  Istället är USA ett bevis på att fler vapen istället för trygghet leder till mer våld.

För att kunna komma tillrätta med USAs hantering utav vapen krävs politiska beslut. Jag hoppas innerligt att President Obama under sina sista månader som USAs President lyckas få igenom lagar som bättre kontrollerar och reglerar vilka som få äga vapen. Detta är ett viktigt steg mot att det amerikanska folket ska känna sig trygga med att bland annat skicka i väg sina barn och ungdomar till skolan.