I död mans ställning känner jag mig levande

Tidigare har jag skrivit om yoga. Den har kommit att bli allt viktigare i mitt liv. Yogan ger så många positiva effekter på hur jag mår både fysiskt och psykiskt att jag vill ha yoga i mitt liv hela mitt liv. När jag gör yoga ges jag möjlighet att vara i och uppleva min kropp på ett sätt som gör att jag känner kärlek och tacksamhet över att min kropp är precis som den är istället för hur jag ofta tycker att den borde vara. I vardagen blir vi genom media påtvingade en bild av hur vi bör se ut och vad våra kroppar bör klara av. Vi uppmanas att jämföra oss både med varandra och med en av media framtaget ideal. Men för att tycka om sig själv och känna tacksamhet över den man är så är det just det vi inte bör göra, jämföra. Istället bör vi se oss själva som den unika och fantastiska person vi är. Om vi klarar av att se oss själva på det sättet kommer vi även att kunna se andra på samma sätt.

Varje yogapass avslutas med att man ligger Savasana (död mans ställning). För mig är det ett fint sätt att reflektera över hur min kropp känns, har jag ont någonstans, är det någon del av kroppen som fått jobba extra hårt under passet men jag reflekterar även över vilka känslor jag bär på just i det tillfället. En del säger att det är den viktigaste ställningen i yogan. Yogaläraren Therese Lind (lindyoga.com) skriver så här om Savasana i ett inlägg på sin blogg; En stund då gammal energi byts ut mot ny. Omvandling. Död menas här tecken på något nytt. Stunden du ligger på mattan efter ett kanske fysiskt yogapass får du chansen att släppa taget om alla spänningar i kroppen. Genom denna formen av avspänning kan du uppleva en skön och djup avslappning som är mycket läkande för kroppen. Det är här du reparerar och rustar kroppen från sjukdom. Både fysiskt och mentalt. Du blir hel.

savasana

Hållbara samtal på gång

Det har varit lite tyst på bloggen det senaste. Har helt enkelt haft fullt upp med att fira jul. I år blev inte julen riktigt som jag hade tänkt mig. Vi planerade att fira julafton med min syster och hennes familj. Men dagen innan julafton stod det klart att hon skulle förbli sjuk under juldagarna och att vi därför inte kunde fira julafton tillsammans. Detta gjorde mig riktigt ledsen eftersom jag hade sett fram emot vårt gemensamma firande. Dock påminde min make mig om att vår situation trots allt var lyxig med tanke på hur julhelgen ser ut för många människor i vårt land idag. Detta fick mig att i stället fyllas av tacksamhet. Så hemma hos oss har julen har förflutit lugnt i år med (mycket) god mat, klappar och besök av nära och kära.

Julgran

Jag har så länge jag kan minnas varit nyfiken på människor, på deras historia, på hur de väljer att leva sina liv och på att få ta del av den kunskap deras livsresa gett dem. När jag är ute och reser är jag ganska ointresserad av att besöka kända byggnader utan pratar mycket hellre med lokalbefolkningen. Mitt hjärta är fullt utav möten med fantastiska människor som delat med sig av sin livshistoria till mig, en del av dem har varit hjärtskärande. Som exempel när jag under resa till Bosnien för ett antal år sedan fick genom en rättighetsorganisation möta kvinnor som varit utsatta för våld av sina män. De berättade ingående om hur de blivit misshandlade, bundna och i ett fall kastad längs vägkanten mitt i vintern av männen de levde med. Samhället kvinnorna levde i beskrevs som korrupt där de misshandlande makarna var vänner med poliser och politiker och därför kunde undgå åtal. Men jag minns också det ljusa mötet med 8-åriga Nasrin som var barn på det sommarläger där jag arbetade på för några år sedan. Hon var en glad och öppen tjej full av livsglädje. Hon bodde tillsammans med sin mamma, pappa och sina 8 systrar. Hon gillade kläder och årets höjdpunkter var de två tillfällen om året då familjen åkte till Ullared. Men mest av allt gillade hon sin pappa. De gånger då hon under lägret ringde hem var det första hon sa när någon av hennes systrar svarade ”Är pappa hemma, jag vill prata med honom.”  När jag nyfiket frågade henne om hur det fungerade när man var så många barn och dessutom bara tjejer i en familj svarade hon öppet och glatt. Nasrin talade med en sådan värme och kärlek om sin familj och framför allt om sin pappa. Att få umgås med och lära känna henne bidrog till min känsla av framtidstro. När vi skiljdes åt och den sista långa kramen var över tänkte jag att med så mycket kärlek och glädje i sig har hon alla förutsättningar att kunna skapa ett meningsfullt liv när hon blir äldre både för sig själv och för de människor hon har omkring sig.

Så nästa steg för bloggen är att jag planerar att då och då samtala med människor som jag tycker har en erfarenhet och en kunskap som är viktig i arbetet med att skapa ett socialt hållbart samhälle. Det innebär att jag kommer att filma våra samtal vilket i sig är en utmaning för mig som inte har någon större teknisk erfarenhet eller intresse. Men glädjen och nyfikenheten jag känner för att möta dessa personer gör jag ska göra allt jag kan för att det tekniska ska bli så bra som möjligt.

kamera på stativ

 

 

Det fanns inte mycket julfrid i handeln

Idag lämnade jag och maken vår son hos farmor för att åka och handla de sista julklapparna. Vi skulle börja med en lugn härlig lunch för att sedan strosa runt i affärerna för att hitta de sista klapparna. Så blev det inte. När vi kom till parkeringen var det fullt vilket gjorde att vi fick åka runt och leta efter en plats för att när vi väl hittat en springa i regnet till shoppingcentret. Väl inne hittade vi ett ställe där vi tänkte äta lunch men restaurangen var fullsatt vid första åsyn men vi hittade till slut ett bord. När vi fått vår mat kastade jag nästan i mig den för att sedan göra mig redo för att gå. Det var liksom lite svårt att slappna av när jag förstod att bordet vi satt vid var hett byte för andra som letade efter möjligheten att sitta ner när de skulle äta. Så vi lämnade vårt bord och gick vidare till affärerna. De tog inte många affärer innan vi hittade något vi ville köpa vilket innebar att stå i en 20 min lång kö. Det tog inte många affärer innan jag med en trött röst säger till maken ”Ska vi åka hem?”. Så blev det och nu har vi landat hemma och jag har satt mig soffan i tystnaden med en bok. Jag har även gjort en kopp julte som jag ska avnjuta med en nyinköpt pralin som heter Potatis. Potatisen ska dock inte innehålla någon potatis utan mörk choklad och mandel. Detta är ett lördagsnöje mycket mer i min smak än att trängas ute i julhandeln.

 

12380037_10153257926854327_364392099_n

 

 

 

Kreativiteten är det mest intressanta hos en människa

För mig har kreativitet tidigare varit kopplat till det kreativa arbete som konstnärer utövar. Konstnärer var enligt mig exceptionellt begåvade människor varav de flesta var erkända, upphöjda och levde på sin konst. De konstnärer som ännu inte var erkända, upphöjde och levde på sin konst skulle så småningom komma dit, eftersom de var så begåvade.

Som barn var jag, milt uttryckt, inte var någon lysande stjärna i skolans estetiska ämnen och gjorde tidigt klart för mig att kreativitet var inte något för mig. Jag blev förvisso oftast uppmärksammad av svensläraren för mitt skrivande, men det kopplade jag aldrig ihop med kreativitet. Jag satte ju bara ord på det som redan fanns i mig.

Men under det senaste året har jag fått kunskap och erfarenhet som gjort att jag varit tvungen att revidera hur jag tänker och känner kring kreativitet. Människan har skapat sedan tidernas begynnelse, det är en del av att vara människa. Hur skulle världen ha sett ut utan all musik som skapat genom århundraden, vad hade vi haft på oss om ingen hade skapat textiler som sedan blev kläder, hur hade vi bott eller transporterat oss om ingen genom historien skapat nya transportmedel och bostäder. Kreativiteten är en stark kraft och är inte samma sak som prestation. Det finns människor som spenderar en livstid på att försöka skapa något stort, ibland utan att själva få uppleva något som andra skulle se som resultat. En del försöker länge och så plötsligt händer det. Skulle människor ge upp för att det inte funkar de första gångerna skulle vi gå miste om mycket.

Edison

Hur människor väljer att skapa ser olika ut, det kan vara bakning, trädgårsskötsel, målning, långdskidåkning, medicinsk forskning, skriva etc. Skapandet är vårt personliga bidrag till vår omvärld och varje bidrag är unikt.

Men det finns något som får oss att sluta skapa eller att inte börja skapa alls och det är rädsla. Listan över vad människor är rädda för i samband med skapandet är lång:

  • att ingen kommer att gilla det
  • att det inte är bra nog, att jag inte är bra nog
  • att jag inte har rätt utbildning
  • att jag är för gammal, att någon gjort det bättre innan
  • att någon kommer att göra det bättre
  • jag kommer att göra fel
  • det kommer att bli dåligt
  • ingen kommer att tycka om mig när de sett vad jag skapat

Listan skulle lätt kunna göras ännu längre. Många, inklusive mig själv tidigare, tänker att det man skapar måste vara perfekt för annars är det inte värt något. Så tänker inte jag längre. Den här bloggen är ett bevis på det. Man kan säkert hitta fel här och där i mina texter och det är ok. Målet med min blogg är att den ska vara autentisk. Att det jag skriver ska vara äkta och välmenat, inte att den ska vara perfekt. För om det hade varit målet hade det inte blivit någon blogg. Författaren Elizabeth Gilbert beskriver perfektionism så här ”It is just fear in really good shoes” och jag håller med.

När jag för ca sex månader sedan bad min chef om att få vara tjänstledig för att testa en affärsidé var jag livrädd, för allt ovan och mer därtill. Men jag kom fram till att om jag ska gå igenom livet och låta min rädsla styra hur jag lever mitt liv får jag förbereda mig på ett väldigt tråkigt liv och det vill jag inte. Jag vill leva mitt liv och bidra till den värld jag lever i och inte bara ta mig igenom livet på säkrast möjliga sätt. Så istället försöker jag bli vän med min rädsla, för om jag vill leva ett kreativt liv där jag låter min nyfikenhet leda mig till nya upplevelser kommer rädslan med på köpet.

En av de personerna som inspirerat mig är när det gäller kreativitet är författaren Elizabeth Gilbert vars senaste bok heter Big Magic – Creative living beyond fear. I boken skriver hon bland annat om en väninna till henne som tränade konståkning när hon var ung. Hon var riktigt duktig men när hennes tränare talade om för henne att trots att hon var duktig hade hon inte vad som krävdes för att bli bäst slutade hon med konståkning. Men som vuxen kände att något saknades i hennes liv trots att hon hade alla de yttre attributen såsom hus, man etc och hon insåg att det hon saknade var konståkningen. Hon var i 40-års åldern när hon började gå upp tidigt på morgonen för att innan sitt jobb åka till ishallen där hon träffade sin tränare och åkte konståkning. Hennes mål var inte att bli bäst utan enbart att njuta av glädjen i uttrycka sig.

Som barn är vi naturligt kreativa men tyvärr kan vuxna omkring oss bete sig på ett sätt som får oss att känna och tro att vårt sätt att uttrycka oss inte är värdefullt. Ovan är ett sådant exempel. Själv minns jag att jag som barn älskade att skriva och läsa. Under min tidiga tonår började jag att skriva väldigt mycket och hade en dröm om att utbilda mig till journalist. Det tänkte jag skulle ge mig möjlighet att kombinera min nyfikenhet på världen med mitt skrivande. Så när jag skulle fylla 16 år önskade jag mig en elektrisk skrivmaskin vilket var det moderna på den tiden (hmm det är ju ett par år sedan nu). Jag minns hur jag brukade gå in i affärer som sålde dessa och prova att skriva på dem. Det var helt fantastiska tyckte jag och fantiserade om allt jag skulle skriva om jag hade en sådan maskin.

Så kom min födelsedag och mannen i familjen där jag bodde bad mig att gå till mitt rum där en present väntade. Jag var själaglad när jag sprang upp för trapporna till övervåningen och vidare in till mitt rum. Där på mitt skrivbord stod min överraskning, en skrivmaskin. Men det var inte en elektrisk maskin som jag så länge drömt om utan en riktigt gammal skrivmaskin, en sådan man hittar på museum idag. skrivmaskinDet var någonting i mig som dog där. För mig handlade det inte bara om att jag inte fick den skrivmaskin jag önskade mig utan om att det på något sätt bekräftade att det inte fanns någon som var intresserad av eller som såg den glädje skrivandet gav mig. Efter det hade jag inte styrkan att tro på mig själv eller min förmåga vilket resulterade i att drömmen om att bli journalist dog. Men eftersom kreativiteten är en stark kraft kunde jag inte sluta skriva så det har jag fortsatt med och gör fortfarande. Det är helt enkelt en viktig del av vem jag är.

När jag möter nya människor så är det just deras kreativitet som jag tycker är det mest intressanta. Vad är det som intresserar dem, vad får dem att känna glädje och lust och hur väljer de att inkorporera detta i sina liv, kanske är de till och med passionerad kring något. Jag tycker att det är just kreativiteten som gör varje människa unik.

Jag tror att vårt samhälle hade mått bra av fler människor levde ut sin kreativitet. Det är till och med nödvändigt tror jag nu när vi behöver hitta nya sätt att leva på för att få ha en frisk planet. Genom kreativiteten behöver vi våga tänka nytt och testa oss fram för att finna lösningar som kan bidra till en hållbar livsstil.

 

Naturlig lycka

Under helgen åkte jag tillsammans med min familj till vårt lilla lantställe som ligger på en stor ö på västkusten. Det är en enkel liten stuga som ligger avskilt med naturen inpå husknuten. Eftersom stugan inte är vinterbonad är vi där mest under årets mildare del men åker även dit när det är kallare för att titta till det. När vi kör över bron till ön sprider sig en lyckokänsla i hela min kropp som är näst intill oslagbar. Trots att vi har haft stugan i fem år, vilket innebär att vi åkt över den bron åtskilliga gånger, ändras aldrig den känslan.

Eftersom stugan inte vinterisolerad var det iskallt inomhus när vi kom dit i lördags. För att få upp värmen i huset fick vi sätta på alla element plus ugnen med öppen lucka och elda i den öppna spisen. Det tog en stund innan värmen kom igång och vi kunde ta av oss jackorna. 12380462_10153248053304327_286827379_nNär den hade gjort det satte vi oss tillsammans framför brasan och fikade med te och hemgjort godis. I den stunden fanns det ingenstans på hela jorden jag hellre hade varit än just där. Det är i de stunderna som det slår mig hur lite det krävs för att jag ska må bra. Jag kan faktiskt inte tänka mig någon annan miljö eller sak som skulle kunna få mig att må bättre än att fika med familjen framför brasan i vår lilla stuga på landet.

Eftersom gårdagen bjöd på strålande sol passade vi på att efter vår långsamma fika utnyttja solljuset genom att ta en promenad. 12395235_10153248064164327_1418209370_nNaturen visade upp sin allra vackraste sida och jag njöt av att vila ögonen på den. Att vara nära naturen ger mig ett lugn. Det är som att jag påminns om att det finns något som är större än bara jag, något som jag är en del viktig av det. Det är lätt att glömma bort det när man lever i det brus som storstadslivet erbjuder. 12366708_10153248064484327_1442098569_n

Att naturen har en läkande effekt på människan vet vi idag. Det finns numera ”naturen på recept” vilket innebär att läkare skriver ut recept på riktade och avstressande aktiviteter i naturen. Allt utifrån individens förmåga och tillstånd.

Det är min egen erfarenhet av hur jag mår när jag vistas i naturen tillsammans med den forskning som visar på naturens effekt på människan välbefinnande som ger arbetet med att bevara vår planet ytterligare en dimension. Att naturen inte endast ger oss inte bara näring vi behöver i form utav mat utan även en annan näring våra kroppar och själar så väl behöver.

Vi kan lära av vår historia

1991 bröt kriget i forna Jugoslavien ut. Vid den tiden bodde jag i England där jag arbetade som au-pair och min bästa väninna var serbisk tjej i min ålder som också arbetade som au-pair. Vi umgicks jämt. Det var sent på kvällen och vi satt i en bil tillsammans med våra dåvarande pojkvänner hörde på radion hur de annonserade att kriget hade brutit ut. bil i mörkerAlla i bilen satt tysta och lyssnade och när programmet var slut ville min väninna åka hem för att ringa sin familj. Efter att kriget brutit ut återvände hon aldrig för att leva och bo i sitt forna hemland och jag minns hur hon kämpade för möjligheten att få leva kvar i tryggheten hon hade i England.

Efter att ha levt i England under ett de år kriget pågick flyttade min väninna vidare till Budapest där hon fick arbete. Under ett besök där fick jag möjlighet att åka med henne och hälsa på hennes familj som bodde kvar i Serbien. Vi reste med tillsammans hennes chef, det var tryggast så sa min väninna. Jag minns att det hade varit en massa jobb med att få ordning på alla de papper som krävdes för att vi skulle kunna resa. Så en sen kväll tog vi tåget över gränsen. Tåget vi reste med var gammalt och mörkret ute gjorde att man knappt såg något av landskapet vi susade förbi. Runt på tåget gick det runt unga män i uniform med stora vapen och för en av dem fick vi visa våra papper.

tågresaMin väninnas chef pratade allvarligt med den unga mannen i samband med att han tittade igenom pappren vi hade räckt fram. Jag minns att jag hade en stor klump i magen av oro och hur lättade jag kände mig när den unga mannen med det stora vapnet lämnade vår kupé. Tågresan tog ett antal timmar och under den tiden fick jag möjlighet att samtala med mitt resesällskap om kriget och hur de upplevde att det påverkade människor både nu och under tiden det pågick. Det var intressanta samtal och ur flera aspekter mycket lärorika. Dock märkte jag att ämnet var känsligt så efter en stund talade vi om annat. Vistelsen hos min väninnas familj blev fantastisk. Hennes familj välkomnade mig mig med öppna armar och uttryckte öppet sin glädje över att få ha mig på besök. Som försynt ung tjej från Sverige blev jag nästan överväldigad samtidigt som jag njöt av värmen och kärleken som hennes familj erbjöd. Det besöket hos min väninna är ett starkt minne hos mig då det gav mig en möjlighet att besöka den miljö där kriget utspelat och framför allt möta och samtala med människor som hade upplevt det. Det fick mig även att förstå att kriget levde kvar i människor långt efter att Daytonavtalet hade signerats.

Kriget i Jugoslaven kom att vara fram till 1999 och det drev 4 miljoner människor på flykt och dödade ca 130 000 människor. Av de 4 miljoner människor som drevs på flykt sökte sig ca 100 000 människor enligt Migrationsverket till Sverige. Då fanns en stor oro för hur vi skulle klara av att inkludera så många människor i vårt samhälle inte olik den jag upplever finns idag. Flera kommuner slog larm om att det blev stora ekonomiska påfrestningar, bland annat inom skolan och sjukvården. Malmö kommun gick med underskott på grund av kraftigt ökad utbetalning av socialbidrag. Det fanns en stor oro för hur det skulle gå för alla nya personer på arbetsmarknaden.

Statistiska centralbyrån (SCB) tog på DN:s uppdrag reda på hur inkomsterna såg ut 2013 för personer som invandrade från forna Jugoslavien. Resultatet indikerar att integrationen på arbetsmarknaden av flyktingarna på 1990-talet har varit lyckad. Medianinkomsten för gruppen är i dag 21.500 kronor i månaden. Det är bara drygt 2.000 kronors skillnad jämfört med medianinkomsten för alla personer i Sverige. Siffrorna bygger på inkomstuppgifter för 2013 och för dem som då var i arbetsför ålder, 20 till 64 år. Sökningen har gjorts utifrån dem som invandrade åren 1991 till 1999. En slutats som kan dras utifrån detta är att det är viktigare att människor som invandrar placeras på orter där det har störts möjlighet att få ett arbete snarare än vart det finns bostäder.

Dejan Cokorilo arbetar som programledare på P4 Stockholm och var en de ca 100 000 människor som tvingades fly till Sverige från forna Jugoslavien.

Han var då 12 år gammal när han flydde tillsammans med sin 6 år äldre syster lämnade Sarajevo. Nu har han gjort en dokumentär om sin och sin familjs resa från ett hemland i krig till att skapa nya liv i ett nytt land. Dokumentären innehåller både allvar och skratt och tycker jag bidrar till en ökad förståelse för vad alla de människor går igenom just nu i samband med att kommer till Sverige.

Källa: Migrationsverket, DN 2015-12-02

 

Julefrid i juletid

December är en underbar månad tycker jag. Det är en månad som för mig innebär ett att gå ner i tempo för att istället njuta av mysiga kvällar och helger med julmusik i olika former som strömmar ur högtalarna. Jag bakar ofta med min son som även han njuter av att få julstöka. Tillsammans letar vi efter recept på godsaker vi vill baka när vi bakar skrålar vi med till barnens olika jullåtar. Ibland avbryts bakandet av en spontan juldans, bara för att kroppen liksom bara måste få dansa loss. Maken är mest med och provsmakar, en inte helt oviktig roll.

Till första advent när man får ta fram våra julsaker myser jag. Detta trots att vi inte alls har mycket julpynt så är det som om hela hemmet tar in att nu är det juletid.

 

Just i år är det lite speciellt för min son går sitt första år i skolan och jag ska för första gången få gå på julavslutning i kyrkan för att därefter fika med honom och hans klasskompisar med familjer. Det ser jag fram emot det som ett litet barn efter julafton.

Jag minns mina barnoms jular men har jag inte så mycket känslor kopplade till dem bortsett från mina första som jag tillbringade med min biologiska familj. Trots att dessa säkert inte var enbart idylliska så minns jag dem med glädje och kärlek.

Sedan jag fått en egen familj njuter jag av att få skapa traditioner som passar oss. För varje år blir min känsla av tacksamhet över allt jag har i mitt liv bara större. I år är det extra märkbart då så många människor av olika anledningar tvingats lämna sina nära och kära för att fly för sina liv. Jag tänker även på de föräldrar och barn i vårt land som av olika anledningar inte har möjlighet att lägga den energi eller de pengar de önskar för att skapa den jul de skulle vilja ge sina närmsta. Men jag hoppas att vi medborgare gör det möjligt för organisationer som Stadsmissionen, Giving People, Räddningsmissionen, våra religiösa samfund och andra organisationer att nå ut till så många behövande som möjligt så att så många som möjligt i vår stad får uppleva julglädje.

Må julglädjen finnas i ditt hem!

julhyasint