Att leva på marginalen – barnen berättar

Ibrahim 15 år. Älskar träna capoeria och att vara med kompisar. Bor i en lägenhet med mamma och lillebror. Hans pappa dog när han var liten.

Kan man bli retad om andra märker att man inte har pengar?

”Ja, det kan man. När jag var liten blev jag väldigt ledsen för det men idag bryr jag mig inte. Alltså, folk kommer ändå alltid att få reda på varför du inte kan följa med.”

Pratar ni om pengar inom familjen?

”Ja, jag håller på att bli stor och i den åldern behöver man andra saker som du säkert vet. Det är annorlunda från när man var liten. Jag skulle vilja ha månadspeng, men jag får bara lite fickpengar. Jag hade nöjt mig med 200 kr men får typ 20 eller 50 kr. Vad jag helst skulle vilja ha är saker till Capoerian. Nya skor och en mobil som jag kan ha musik på. Skorna jag har nu är helt utslitna och jag vill gärna ha sköna skor men de kostar typ 1000 kr. Jag vet, det är dyrt. Det är två andra i klassen som har dem och man blir frestad. Men så tänker jag att om jag spara i typ tre år så kan jag också köpa dem.”

Vad hade kunnat göra det bättre för dig?

”Mitt barnbidrag går direkt in till hyran, jag hade helst haft de pengarna till mig själv.”

Varför tror du att det är så att det finns fattiga i ett så rikt land som Sverige

”Oj, jag vet inte. Men jag tror att det beror på arbeten. Min mamma kan inte jobba för hon är ofta trött, hon är lite sjuk och orkar inte så mycket. Det kan bero på lite olika saker. Jag tror vissa barn inte orkar med att vara fattig. De blir desperata, blir kriminella och kanske till och med prövar droger. Det får dem att känna sig härliga en stund, bort från det jobbiga. De förstör sitt eget liv för att de inte orkar med den situationen.”

Ordet fattigdom, tycker du att man kan använda det ordet i ett rikt land som Sverige?

”Jag har inget emot att använda ordet fattig, vad ska man annars säga? Dagens ungdomar är självsäkra, de har inget emot att säga att man är fattig. Däremot att säga att man inte vill eller kan ta med folk hem, är fortfarande känsligt och svårt.”

Sara 17 år. Bor med sin mamma som är sjuk. Har inga syskon. Går i gymnasiet. På fritiden är hon teaterledare. Berättar att hon alltid haft det dåligt ställt.

Hur har det påverkat dig att växa upp med svag ekonomi?

”Jag har inte kunnat göra saker med mina vänner. Exempelvis om det var utflykt med skolan så var mamma tvungen att låna pengar och så, men jag har alltid haft mat på bordet.”

Har det varit svårt att prata om din ekonomiska situation?

”Ja när jag var yngre, upp tills jag var femton, valde jag att säga att jag hade något annat att göra. Jag ville inte komma ut med att jag inte hade några pengar. Men nu, de sista åren har jag kunnat säga att jag inte har några pengar. För varför ska jag skämmas egentligen? Om jag vågar att säga det kanske någon annan också vågar erkänna att de är i samma situation, så slipper de känna sig ensamma som jag gjorde.”

Varför vill man hålla det för sig själv?

”Mest för att man inte vill bli retad. Jag hade aldrig de nyaste och finaste märkeskläderna. De sista åren i grundskolan blev man till och med retad for att man inte hade den senaste telefonen.”

Har du känt dig annorlunda för att du inte haft pengar?

”Jag har förlorat vänner på grund av det. Jag har känt mig isolerad, ja som när jag velat börja i en sport. När jag var yngre ville jag jättegärna börja med flera aktiviteter som fotboll, volleyboll och kampsporter. Men det kunde jag inte. Jag hade kompisar som gjorde det och då kunde jag inte vara med dem. Då blev de sura. De förstod inte att jag inte kunde träna för att vi inte hade pengar till det, vi hade inte pengar till medlemsavgifterna.”

Hur har det varit och är det för dig under jul?

”För det första har jag aldrig varit en sån som behöver en dyr julklapp för att bli glad, det räcker med ett paket strumpor. Det är tanken som räknas. Nu kanske jag säger det för att att jag har haft begränsade resurser i mitt liv. Någon gång har jag önskat mig 100 kr, men det är allt jag har bett om.”

Vad hjälper dig i din vardag?

”För ett par år sedan fick vi bostadsbidrag, annars hade det inte gått alls. Det tycker jag är jättebra, så att man kan bo kvar. Att höja barn- och studiebidraget skulle hjälpa mycket. Bara 200 kr skulle hjälpa jättemycket! Det är ett par nya skor för mig! Alltså jag har haft rätt mycket tur eftersom jag har kunnat ärva av äldre släktingar. Om det inte vore för dem hade jag inte haft skor, varma jackor eller ens handskar ibland. Det är helt sjukt att ett par handskar kostar 99 kronor.”

Du säger att man inte får samma upplevelser som andra, hur tänker du då?

”Man kan inte umgås med vänner på samma sätt, man kan inte gå med på bio eller fika och sånt. Det gör att man hamnar utanför gemenskapen och jag har faktiskt märkt att jag förlorat många vänner för att jag inte har kunnat göra det som dom vill.”

Hur har det varit på loven?

”Jag har haft tur som har fått åka utomlands två gånger med teatern. Jag är ofta hemma på sommarlovet. Men jag behöver inte åka utomlands, jag ligger gärna hemma och sover istället. Jag är nog rätt mycket ensamvarg, jag behöver inte ha folk omkring mig. Så länge jag har min TV, min telefon och min säng så är jag nöjd.”

Källa: På marginalen – vardagen bakom fattigdomsstatistiken utgiven av Rädda Barnen

 

Att leva på marginalen

FN:s konvention om barnets rättigheter (Barnkonventionen) ger alla barn rätt till ”den levnadsstandard som krävs för dess fysiska, psykiska, andliga, moraliska och sociala utveckling” (artikel 27) och säger att inget barn får diskrimineras på grund av sin egen eller sina föräldrars ”sociala ursprung, egendom, börd eller ställning i övrigt” (artikel 2).

Inom EU har man sedan 1980-talet löpande lanserat olika program och handlingsplaner mot fattigdom och social utestängning. Under 2013 beslutade till exempel EU-kommissionen om en omfattande så kallad rekommendation till medlemsländerna för att minska barns ekonomiska och sociala utsatthet.

Rädda Barnens definition av barnfattigdom har utarbetats tillsammans med Tapio Salonen, professor i socialt arbete. Den är sammansatt av två delmått, dels barn i familjer med så kallad låg inkomststandard och dels barn i familjer som beviljats försörjningsstöd. Definitionen kan klassificeras som ett så kallat absolut fattigdomsmått, vilket innebär att inkomster under en viss miniminivå räknas som fattigdom. De flesta barn som lever i fattigdom är antingen barn till invandrare eller lever med en ensamstående förälder. Barnfattigdomen i Sverige år 2012 uppgick till 12,0 procent av alla barn i Sverige, vilket motsvarar cirka 230 000 barn.

För en kort tid sedan fick jag möjlighet att lyssna till när författaren Susanna Alakoski som skrivit Svinalängorna, Oktober i fattigsverige, April i anhörigsverige berättade om sin uppväxt och om fattigdom. Hon berättade bland annat att hon kom från en generation utav fattiga både på hennes mamma och sin pappas sida. I samband med det sa hon.

Fattigdom är något man ärver. Precis som man kan ärva huset, bilen, pengarna, lägenheten, statusen i samhället etc. Kan man också ärva huset som inte finns, bilen som inte finns, pengarna som inte finns, statusen som inte finns.

För de som läst Susannas böcker vet att hon växt upp i en familj med missbruk. Men det hon berättade var att det var inte missbruket som gjorde dem fattiga utan fattigdomen som gjorde missbruket. Att känslan av maktlöshet, utanförskap och skam kan bli så stor att människor väljer att ta till något som lindrar för stunden.

Barn och ungdomar visar stora likheter i hur de upplever vardagen i ekonomisk utsatthet. Deras berättelse handlar om hur de tar ansvar, men också om den oro och skam de känner. De skildrar livet som orättvist och kan känna sig isolerade och uteslutna ur sociala sammanhang. De beskriver en tillvaro där de inte kan delta i fritidsaktiviteter som kostar pengar, de använder sina kläder tills de går sönder, använder ärvda kläder, äter billig mat, tar emot hjälp i form av kläder och pengar från andra, bor i hem de skäms för att ta hem kompisar till, kan inte följa med på bio, kan inte följa med och fika, kan inte köpa presenter till kompisar som fyller år, åker inte bort på semestrar, kan inte åka med på skolaktiviteter som kostar pengar.

”En sak som är dålig med att vara fattig är att det kan vara svårt att vara tillsammans med någon för att man någon gång måste ta hem dem. Då kommer de att se hur man verkligen har det och sedan måste man nog göra saker tillsammans som att gå på restaurang och bio och det går ju inte. (Två tonåringar)

Som barn levde jag själv en period under fattiga förhållanden. För mig innebar det att det inte fanns rena kläder eller mat i kylskåpet. Jag fick helt enkelt använda min fantasi för att mätta magen genom att leka restaurang när jag på eftermiddagarna var hemma hos kompisar eller att låna smör av grannen för att kunna poppa popcorn till middag. Jag minns tydligt bilden av när jag öppnade kylskåpet och innehållet bestod av en flaska ketchup och ett paket margarin. Men om någon hade frågat mig om som ung om jag hade upplevt att leva fattigt så hade jag självklart svarat nej.

Trots de fattiga förhållandena jag bitvis levde under som barn kunde man aldrig se mig gående på gatan i trasiga kläder tiggandes efter mat på det sätt som journalisten Janne Josefsson förväntade sig i sitt reportage i Uppdrag granskning som sändes 2013. För så ser inte den barnfattigdom som barnrättsorganisationerna BRIS, Rädda Barnen och Majblomman beskriver. Synd bara att Janne Josefsson inte gjorde sig besväret att ta reda på det innan han gjorde reportaget för då hade reportaget förhoppningsvis sett annorlunda ut.

Efter att reportaget av Uppdrag Granskning om barnfattigdom i Sverige visats var jag arg och besviken. Även om mitt förtroende för Janne Josefssons journalistiska förmåga inte var särskilt hög innan på grund av tidigare reportage han gjort tyckte jag att detta reportage var ytterligare ett bevis på att han inte gör sitt förarbete ordentligt och att han väljer att vinkla ämnen på det sätt verkar är mest säljande. Reportaget om barnfattigdom höll inte bara en låg kvalitet utan gjorde dessutom skada, en skada han inte behöver ta ansvar för.

”I skolan som jag går på nu blir jag rätt mobbad för min kläder. Jag vet inte riktigt varför. Jag vill gärna gå på en annan skola men då måste jag åka buss dit och vi har inte råd med bussavgiften idag. Tjej 12 år

Dagen efter att reportaget av Uppdrag granskning sänts diskuterades detta i kafferummet på min arbetsplats när jag kom in för att ta en kopp te. Där satt ca 7 personer som högljutt skrattade åt att det skulle finnas fattiga barn i Sverige och hur bra Uppdrag granskning hade visat vilken bluff det var. Bland annat tog de upp scenen där Janne Josefsson går igenom ett bostadsområde i jakt på att hitta ett fattigt barn. När jag hörde den här diskussionen blev jag alldeles kall i hela kroppen och därefter rosenrasande. Detta kändes som ett sådant hån mot alla de barn som i sin vardag lever i den ekonomiska utsatthet som har definitionen barnfattigdom.

”Jag har förlorat många vänner på grund av att vi inte har tillräckligt med pengar. De tror inte att jag vill umgås med dem på grund av att jag inte kan följa med på saker. Men det vill jag! Jag har bara inte resurserna. (Tjej 17 år)

För att kanalisera min ilska till något konstruktivt bjöd jag till ett avdelningsmöte in en person från Rädda Barnen som berättade om hur barnfattigdom ser ut i Sverige 2015. Han berättade om den utsatthet och utanförskap barn upplever som lever i fattigdom. För om allmänheten inte känner till att 12% av landets barn lever i fattigdom och vad det innebär för dem blir det väldigt svårt att göra något åt det. Känner vi däremot till deras situation kan vi lättare bemöta om våra barn har någon kompis som inte kan åka med när man ska till te.x Universeum eller om vi arrangerar aktiviteter i föreningen vi är aktiva inom och något barn inte följer med på aktiviteter om det kostar pengar eller dela med oss av våra resurser särskilt vid högtider såsom jul.

För att bli av med barnfattigdomen krävs politiska beslut. Men i väntan på att de politiska besluten finns på plats kan vi alla på olika sätt bidra till att underlätta livet för de ca 230 000 barn som idag lever i fattigdom.

stoppa fattigdomen

 

Källa: På marginalen – Vardagen bakom barnfattigdomsstatstiken och Barnfattigdomsrapport 2014 utgivna av Rädda Barnen

 

Kropp och själ behöver stillhet för att höras

De flesta av oss lever liv fyllda med saker som vi förväntas göra i vår vardag som att jobba, handla, laga mat, städa, förflytta oss mellan olika geografiska platser. När vi inte gör det vi förväntas göra försöker vi att koppla av genom att te.x se på tv, kolla sociala medier, äta god mat med vänner. Allt detta är jättetrevligt men när vi är hela tiden upptagna med yttre aktiviteter ges inget utrymme att vara uppmärksam på vad som händer på insidan, på om de aktiviteter vi fyller vår vardag med föder vår kropp och vår själ. För att kunna göra det behöver vi lyssna inåt och ett sätt att göra det är att meditera.

Under många har jag varit intresserad av att börja meditera men gick och väntade på att jag skulle få tid över till börja. Så en sen kväll för ca 3 år sedan efter att ha fikat med en god vän som frågade om jag funderat på att börja meditera (hon hade själv gjort det under flera år) så tog jag fram datorn och googlade på mediationsretreat. Att åka på ett sådant tänkte jag kunde bli en bra kick start på mitt mediterande. Efter lite letande hittade jag ett som skulle vara några veckor fram och som låg inom körbart avstånd. Så jag bokade.

Veckorna hade plötsligt gått och det var dags att köra till retreatet. Jag var inte det minsta sugen på att åka dit och var irriterad på mig själv över att jag så spontant hade bokat det. Efter att ha kört av motorvägen fick jag köra de sista 30 minuterna omgiven av tät skog och då började jag bli lite orolig. Vad var det för ställe jag ska till egentligen, vem var som anordnade det? Frågorna snurrade i huvudet och jag tänkte att det var typiskt mig att inte kolla upp detaljerna mer noggrant utan bara gå på att det kändes rätt när jag bokade det.

När jag kommit fram till kursgården där retreatet skulle hållas och parkerat bilen gick jag in i huvudbyggnaden för att anmäla min ankomst. I receptionen möttes jag av kursledaren som visade sig vara en buddistisk nunna. VAD är Buddistisk nunnadet jag har bokat, tänkte jag. Jag blev visad till det enkla lilla rum där jag skulle bo under helgen och det första jag tänkte när jag fick några minuter ensam var ”Jag vill inte vara här, jag måste åka hem. Jag kan INTE stanna här”. Men jag lyckades lugna paniken jag kände och förhandlade med mig själv att jag skulle stanna en natt (enbart på grund av att jag tycke att det hade varit för pinsamt att åka hem samma efm/kväll som jag kom).

När jag hade packat upp så gick jag tillbaka till huvudbyggnaden för att äta middag tillsammans med övriga deltagare som tillsammans med mig blev 6 personer. Ingen risk jag kan försvinna i mängden direkt, tänkte jag surt. Efter maten fick vi packa upp för att sedan samlas igen för vårt första mediationspass. Eftersom jag aldrig hade mediterat tidigare kände jag mig väldigt obekväm när vi träffades i ett avskalat rum med stolar och lite kuddar på golvet. Nunnan satt framför oss på en stol med tända ljus omkring sig.

Meditationsrum

Hon hälsade oss välkomna och inledde med att berättade lite om hur hon såg på meditation. Hon uppmanade oss att när vi inte mediterade använda tiden vi var här till att prata med varandra om saker som var viktigt för oss i livet.

Efter att under 1,5 timma lyssnat till när nunnan pratat samt mediterat (spenderade dock större delen av tiden med att försöka lugna tankar och känslor som for runt i huvudet) gick jag och de övriga deltagarna till det gemensamma köket för att ta en kopp te innan vi skulle lägga oss. Precis som nunnan uppmanat oss pratade vi med varandra om allt som hör till att vara människa vilket resulterade i varma och intressanta samtal. När klockan blev 22 var det dags att gå och lägga sig. Jag  var inte det minsta trött och kunde inte minnas sist jag gick och la mig kl 22 en fredag. Framför mig så jag hur det skulle bli en lång natt med mycket vändande och vridande. Eftersom det inte fanns tv eller dator på rummen var det bara lägga sig med en bok men jag hann inte läsa många rader innan bokstäverna flöt samman och jag fick lägga ifrån mig boken för satt somna och vakna 7.30 dagen efter. Kunde inte minnas sist jag hade sovit så gott och den morgonen tog jag beslutet att att stanna hela helgen.

Lördagen och söndagen förflöt sakta. Varje timma på retreatet inbjöd till reflektion och avslappning. När vi inte mediterade satt jag på trappan och drack en kopp te i stillhet eller gick promenad i den vackra naturen som fanns alldeles intill.

För mig innebar meditationen under den helgen att träna på att sitta i tysthet och vara i nuet. Att känna det kroppen upplevde och att försöka lugna tankarna som hela tiden snurrade i huvudet utan att värdera eller analysera, att bara vara i och acceptera vad som var. Det var svårt och helt magiskt på samma gång. Under helgen kände jag en närvaro i min kropp som jag tidigare aldrig upplevt och för mig blev det tydligt att jag i min vardag levde i mitt huvud och oftast stängde av det som hände i min kropp och min själ.

Efter den helgen bestämde jag mig för att att meditationen ska vara en del av mitt liv under resten av mitt liv. I vissa perioder mediterar jag dagligen och ibland kan det gå dagar eller veckor mellan gångerna. Men jag vet att för att kunna leva ett autentiskt liv där jag har bäst möjlighet att fatta beslut som har en positiv påverkan på mig själv och andra behöver jag regelbundet stanna upp och lyssna inåt. Det är en grundläggande ingrediens för att jag ska kunna leva ett socialt hållbart liv.

meditera

Tiden läker inte alla sår

I mitt liv har jag fått uppleva mycket sorg bland annat genom att nära familjemedlemmar har dött och att jag tidigt blev separerad från min biologiska familj. Som vuxen har jag varit medveten om att jag hade varit med om många svåra upplevelser och att jag till följd av dessa bar på mycket sorg. Men jag hade ingen aning om vad jag skulle göra av alla de känslor som sorgen orsakade. Jag besökte psykologer som hjälpte mig att titta vad som hade hänt under min uppväxt för att förstå på vilket sätt jag påverkats. Men sorgen fanns alltid kvar. Jag minns till och med en psykolog som sa just, under vårt första samtal  ”det känns som om du bär på mycket sorg”. JAAA, svarade jag genast, det är den jag vill ha hjälp med att hantera. Men trots detta hade jag ett antal gånger senare fortfarande inte gjort annat än gått igenom händelser från barndomen. Sorgen var fortfarande kvar i kroppen.

Hur vi hanterar sorg lär vi oss väldigt tidigt utav de vuxna vi lever nära. När jag växte upp fick jag veta att det var obekvämt för andra att se mig gråta vilket resulterade i att jag gjorde allt för att inte gråta och träning ger färdighet. När jag vid enstaka tillfällen tog mod till mig och talade om för de vuxna som jag levde med att jag var ledsen så fick jag veta att skulle det snart gå över. Hände något riktigt sorgligt så fick jag saker som skulle ersätt sorgen.

När jag var ung vuxen lärde jag mig att sörjande gick igenom stadierna förnekelse, ilska, förhandling, depression, acceptans. Dessa togs fram utav Dr. Kübler-Ross 1969 till följd av hennes arbete med döende och deras närstående. Men jag kunde aldrig känna igen mig i dessa stadier bland annat för att jag inte varit arg och att jag inte förnekat mina upplevelser vilket naturligtvis resulterade i att jag upplevde att jag inte sörjde ”rätt”.

Det skulle gå många år innan jag fick möjlighet att lära mig mer om vad sorg är, hur den påverkar oss och framför allt vad man kan göra åt det. Denna kunskap fick mig att förstå att det egentligen inte var allt jag hade upplevt som satt djupast spår i mig utan att jag inte hade haft någon i min närhet som kunde hjälpa mig att sörja.

John W James och Russel Friedman startade The Grief Recovery Center i Kalifornien, USA under mitten av 1980-talet. I sitt arbete möter de människor som upplevt/upplever förluster av olika slag såsom att bli av med sitt arbete, separation, olycka, dödsfall etc. Deras erfarenheter har lärt dem att sörjande upplever nedan:

  • En känsla av bedövning
  • Koncentrationssvårigheter
  • Humörsvängningar
  • Påverkan på mat- och sömnvanor
  • Fysisk påverkan (spänning, ilska, smärta, ångest)
  • Energiförlust

Jag kan tydligt känna igen mig i ovan. Bland annat genom att jag under en stor del av min uppväxt haft svårt att koncentrera mig och att jag från 8 års ålder, när jag separerades från min biologiska familj, hade konstant ont i magen.

I boken The Grief Recovery Handbook skriver John W James och Russel Friedman att sorg att sitter inte i huvudet utan i kroppen. Vilket för mig betydde att det inte spelade någon roll att jag intellektuellt sätt förstod att jag varit med om svåra upplevelser eftersom sorgen inte satt i huvudet utan i kroppen. Det innebär te.x att bemöta en person som tvingats göra en abort med att säga ”du vet i alla fall att du kan bli gravid” är intellektuellt sett sant men det hjälper inte den sörjande som upplever sin sorg i kroppen.

Det är även lätt att man vill dela med sig av sina egna erfarenheter och upplevelser av sorg för hjälpa den sörjande. Kanske har man varit med om en händelse som liknar det som den sörjande går igenom. Men som det står i The Grief Recovery Handbook så är all sorg är individuell vilket innebär att ingen upplevelse av sorg är den andra lik. Så när man delar med sig av sina egna upplevelser av sorg kan det istället leda till att den sörjande upplever att hen inte känner de rätta känslorna om dessa skiljer sig från dina.

Många har fått lära sig att tiden läker alla sår men tyvärr räcker det oftast inte med tid. Det The Grief Recovery Handbook visar är att för att bli av med sorg behöver man sörja. Sörja är ett verb vilket innebär att man behöver aktivt göra något. Boken ger verktyg för hur man kan sörja en förlust oavsett om förlusten inträffade alldeles nyligen eller om det hände många år tillbaka i tiden. Det är aldrig för sent att sörja en förlust. Boken The Grief Recovery Handbook finns även på svenska översatt av Anders Magnusson som driver Svenska Institutet i Sorgbearbetning.

 

letting go

 

 

Mänskliga Rättighetsdagarna ökar framtidstro

I dag har jag tillsammans med On Equal Terms besökt Mänskliga Rättighetsdagarna (MR Dagarna) på Svenska Mässan i Göteborg. MR Dagarna är Nordens störta konferens för mänskliga rättigheter och den hålls årligen på olika orter i Sverige. Under mässan ges aktivister, forskare och studenter möjlighet att träffa politiker och akademiker för att prata om mänskliga rättigheter. Det görs i olika former t.ex genom workshops, seminarier och teaterföreställningar. Utställare kommer ifrån hela världen för att delta och knyta kontakter för sitt fortsatta arbete för mänskliga rättigheter. För att alla människor ska få sina rättigheter tillgodosedda behöver vi arbeta tillsammans både över landgränser och inom olika delar utav samhället. Temat för årets mässa är Tillsammans mot rasism.

12231536_10153193474589327_75290827_n (1)

För mig var detta mitt första besök på MR dagarna och jag fick möjlighet att både ställa ut samt gå runt och bekanta mig med de övriga utställarna. Det var både intressant och mycket lärorikt. Jag imponeras över hur många unga människor det finns som på olika sätt vill göra gott i världen. Många av dem accepterar den otrygga anställningsform som praktikplatser och projektanställningar erbjuder bara för att få arbeta med frågor som de brinner för. Jag hoppas verkligen att de inte ger upp och att vi i de äldre generationer tar vara på deras engagemang, kunskap och vilja göra gott. Då kan de bidra till mirakel.

Under MR Dagarna ser man mångfalden inom de områden där mänskliga rättigheter är aktuellt. Detta blev tydligt när jag stod och tvättade händerna efter jag varit på toaletten och vid handfatet på ena sidan om mig stod en ung färgad tjej i heltäckande slöja och vid handfatet på andra sidan stod en lång gänglig transsexuell man. Det hade varit så intressant att låta dessa personer mötas och dela med sig av sin historia till varandra. Jag tror att de skulle finna att det finns fler likheter än olikheter mellan deras liv.

Besöket på MR Dagarna bidrog till att öka min känsla av framtidstro inför att vi tillsammans kan skapa ett hållbart samhälle. För oavsett på vilket sätt vi arbetar för mänskliga rättigheter upplevde jag en samhörighet med både utställare och deltagare. Tillsammans gör vi skillnad.

handle with care

Instagram är inte en spegel av verkligheten

En typisk bild från Essenas Instagramkonto.

Häromdagen när jag tittade in på Facebook hittade jag ett inlägg som var intressant. Det var en ung tjej, Essena O’Neill från Australien som sedan tidig tonår varit aktiv på sociala medier. Hon hade vid 18 års ålder en halv miljon följare från hela världen på sitt Instagramkonto vilket gjorde att hon ansågs vara en stjärna inom sociala medier. Hon la upp den typen utav bilder som hon själv som barn hade tittat på och tänkt ”Den där tjejen måste vara så lycklig som har allt, utseende, snygga kläder, mycket pengar, får resa etc”. På sociala medier visade hon bilder där hon hade på sig sponsrade kläder, tillsammans med andra sponsrade produkter. Kläderna hon hade på sig på bilderna var ofta för vuxna men som visades på ett barns kropp och de flesta av plaggen bar hon inte utanför sitt hem. För att få till den perfekta bilden som hon kunde lägga ut på t.ex Instagram krävdes ibland uppemot 50 tagningar innan de fick till en bild som hon tyckte dög att lägga ut. När bilden väl var ute väntade hon på och räknade hur många likes bilden fick. Fick bilden många likes mådde hon bra och om den inte fick det mådde hon dåligt. Eftersom detta blev ett sätt för henne att må bra resulterade det i att hon blev beroende utav sociala medier. Hon gav helt enkelt sig själv sitt värde utifrån hur många likes hon fått på en arrangerad bild hon lagt ut på sociala medier.

Essena O’Neill

Att ständigt jaga likes genom att visa upp en bild av en tillvaro som alls speglade den verklighet hon levde i slutade med att hon mådde psykiskt dåligt. Så som 19-åring valde hon avsluta sina konton för att istället berätta om vem hon egentligen är och hur hon egentligen ser ut. Nu har hon istället startat en web sida där hon vill förmedla att det man ser via sociala medier ofta inte är verklighet. Att många har det som yrke och får betalt för att visa upp sig i vissa kläder på vissa platser med vissa människor. Att till och med uttalanden som görs i samband med bilderna kommer ifrån de olika företag som marknadsförs på bilderna. Framför allt vill hon förmedla att bilderna inte har någonting med lycka att göra vilket hon själv trodde som ungdom. Istället vill hon att hennes nya att hennes nya web sida ska vara en platform för att diskutera för henne viktiga ämnen såsom utseendefixering och sociala mediers roll i detta. På den nya hemsida kommer hon inte att göra reklam för något företag utan rekommenderar bara produkter som hon själv är bra samt att alla uttalanden kommer från henne själv.

Jag är imponerad över att Essena haft mod att göra detta. Inte bara att hon valt sluta ”arbeta” på sociala medier utan att hon väljer att dela med sig av sina erfarenheter till barn/unga som precis som hon själv några år tidigare, sett upp till henne och andra personer som väljer att visa upp en liknande bild av sina liv på sociala medier. Det val som hon har gjort bidrar till att uppnå FN:s utvecklingsmål nr 3 som innebär att säkerställa hälsa och välmående för alla.

Via nedan länk kommer ni till Essenas nya sida.

Let’s be game changers