Äntligen forskning på mjuka värden

Innan semestern i år lyssnade jag på en pod cast där en av mina förebilder, författaren och professorn Stefan Einhorn, blev intervjuad. Det var den typen av långsam intervju där personen som blir intervjuad får tala till punkt och där många frågor resulterade i en dialog mellan journalisten och Stefan. Det var en fin intervju där Stefan svarade eftertänksamt och personligt på frågorna han fick.

Stefan Einhorn

Jag har följt Stefans arbete sedan han 2006 gav ut boken Konsten att vara snäll. Boken bjöd på intressant och tänkvärd läsning men fram för allt skapade boken diskussioner i det offentliga rummet kring ämnen som varför vi bör vara snälla, goda och medkännande på ett sätt som jag inte tidigare varit med om.

Under slutet utav intervjun berättade Stefan att han varit med och startat upp Center for Social Sustainability på Karolinska Institutet i Stockholm. Centret har som uppgift att forska och sprida kunskap kring hur människor kan samverka på ett mer effektivt och hållbart sätt. Det innebär att de kommer att forska på ämnen om hur det är att vara människa. Vad som får oss att må bra på individ, grupp och samhällsnivå så att vi kan samverka och hjälpa varandra. Gå gärna in om läs mer om CSS via länken.

Center for Social Sustainability (CSS)

Jag kan inte tänka mig en person bättre lämpad att starta upp detta arbete än Stefan Einhorn som använder sin kunskap, klokhet och erfarenhet för att göra gott i världen. Respekt.

Tänk på döden

I centrala Göteborg finns Stampens kyrkogård som byggdes år 1797. Vid ingången till kyrkogården står det inskrivet i sten Tänk på döden.

ladda ned

Jag minns att jag reagerade första gången jag läste denna text för många år sedan. Tänk på döden, det kändes nästan makabert att se det uttalat. För vi uppmanas aldrig att tänka på döden och absolut inte att prata om den och eftersom vi inte pratar om döden så pratar vi inte mycket om sorgen. Men de finns ju där i våra liv, döden och sorgen, hela tiden.   

Jag har ofta velat prata om döden, liksom dra fram den ur mörkret och titta på den tillsammans med andra och på så sätt få lättare att förhålla mig till den. Men jag har haft svårt att hitta någon att prata med i detta ämne. Jag har upplevt att andra inte vill prata om det på grund av brist på intresse, att det helt enkelt inte intresserar dem. Att vi lever och sedan dör vi, för vi ska ju alla dö en dag och ingen vet när det är dags för att ta sitt sista andetag, men att det intresserar dem inte. Att sorgen över att förlora en nära liksom blir något man är ledsen över en period och sedan är det bra med det. Men vart gör man av sin sorg, sina känslor och funderingar?

Jag minns när jag som ung vuxen förlorade en person som var väldigt viktig för mig. Begravningsceremonin skedde i ett litet kapell. Detta var inte min första förlust och jag hade tränat på att stänga inne sorgen. Men det var något med denna begravning som fick mig att förstå vilken kraft sorg kan ha. När jag satt tillsammans med min familj under ceremonin med kistan någon meter framför mig och en präst som pratade med en varm och medkännande röst gick jag sönder inuti. Jag visste att om jag släppte efter bara lite så skulle jag bryta ihop. Inte sådär fingråta som man ser i många filmer utan lägga mig ner på golvet och skrika och slå ut min sorg och förtvivlan och hur skulle det se ut, så gör man ju bara inte. Inte i den kultur vi lever i.

Så istället för att lyssna på prästens fina ord om min anhörig så räknade jag rosorna på kistan, en efter en och när jag tappade fokus tänkte jag ”När jag kommer hem då ska jag få gråta”. När begravningen var över och jag var hemma i min ensamhet kom inte gråten, inte den dagen eller någon dag senare heller.

Nu har det gått över 20 år sedan den begravningen och jag kämpar fortfarande med att hitta tillbaka till mina tårar.  Jag vill inte leva ett liv där sorgen stängs inne för att sedan hitta andra mer destruktiva sätt att uttrycka sig. För det är jag säker på att den gör, sorgen visar sig på ett eller annat sätt. För mig är det viktigt att mina barn växer upp med förståelse för att sorg är en naturlig del av livet och enda sättet jag kan lära dem det är genom att visa min egen.

Söndagstankar

Jag har så länge jag kan minnas känt mig fel, att jag inte hör hemma eller passar in i diverse olika sammanhang. En sida av mig som jag ofta skämts över eller till och med känt skam över är att jag ofta funderar över existentiella frågor såsom vad händer när vi dör, varför pratar vi aldrig om döden, vad gör rädsla med oss, varför gör vi de val vi gör i livet etc. Detta har jag gjort så länge jag kan minnas men tyvärr har jag haft svårt att hitta människor att samtala med detta om på ett sätt som jag tycker känns tillfredsställande. I stället har jag anpassat mig till att de samtal som umgänget omkring mig valt och gömt undan mina egna funderingar. Minns hur en kompis sa till mig för några år sedan när jag började prata om sådant som intresserar mig ”Susan, tänk inte så mycket. Du ska inte vara så djup.” Hon sa naturligtvis detta i all välmening även om kommentaren hade väldigt lite med mig att göra.

11849177_1476696039319508_1933374280_n

Det skulle gå ytterligare några år till innan jag klarade av att uppskatta just den sidan hos mig själv och inse vilken glädje och styrka den ger mitt liv. En viktig del i att inse det var att få möjlighet att umgås med andra som liksom jag är intresserade av att samtala kring dessa ämnen. Det fina i det hela är att det är just med dessa människor jag skrattar mest, ni vet det där skrattet som kommer ifrån magen.