En stunds stillhet

Medan resten av familjen förberedde sig för att spendera lördagen tillsammans med med goda vänner,Nääs_7 körde jag norrut mot Nääs Fabriker i Tollered. När jag svängde in på parkeringen sken solen från en klarblå himmel. Det röda teglet som klär huvudbyggnaderna ger en robust och tidlös känsla. Jag strosade längs huvudgatan och såg sjön Sävelången växa sig större ju närmare jag kom. Solen speglade sig i vattenytan skapade ett glittrande skimmer.

Det hade hunnit gå närmare sex år sedan jag åkt iväg för att träna mig på att vara stilla och lyssna inåt. Goda rutiner hade brutits och prioriteras bort och det var hög tid att fokusera på att Nääs_4vårda mitt inre. Så när möjligheten kom att delta i ett en dags retreat med Björn Nattikho Lindeblad följde jag min intuition och anmälde mig. Det kan låta flummigt och irrationellt att basera praktiska beslut på något som är så icke konkret som intuitionen. Men för mig är det den klokaste och mest kärleksfulle vägvisaren jag har i livet som för mig dit jag behöver gå. För medan intellektet påverkas av all yttre stimuli vi omges av, är intuitionen lågmäld och oberörd. Man kan jämföra det med ett stort hav där ytan består av vågor i olika storlekar som far fram i form av känslor och tankar och där lugnet och stillheten djupt ner i havet representerar vår intuition.

Björn Natthiko Lindeblad är mannen som sa upp sig från sitt arbete och gav bort allt han ägde för att bli skogsmunk. Efter 16 år som munk flyttade hem till Sverige igen för att skapa sig ett mer traditionellt västerländskt liv, något som skulle visa sig vara svårare och mer smärtsamt än han anat. I dag är han gift med Elisabeth och arbetar bland annat som föreläsare och meditationslärare.

Efter att vi deltagare hälsats välkomna in i den ljusa luftiga lokalen satte oss på våra på yogamattor och lät Björn Natthiko Lindeblad leda dagens första meditation. Fönstren vette ut mot Sävelången och jag hade svårt att slita blicken från den Nääs_Björnrofyllda och höstvackra landskapet utanför fönstret när Björn uppmanade oss att sluta våra ögon. Trots lugnet han utstrålade och den varma energin i rummet vandrade tankarna konstant och jag hade svårt att sitta still – Undra vad resten av familjen gör nu, Nej nu måste fokusera, Alltså jag vet inte om jag fixar att sitta så här hela dagen – det är ju så tråkigt, Varför anmälde jag mig till detta, Får vi inte ens prata under lunchen, Stod det verkligen i informationen att det var ett tyst retreat, Undra om jag hinner gör ordningen den där tavelväggen på landet innan vi stänger för vintern,  Herregud vad han pratar – kan han inte vara tyst i fem minuter, Nej nu måste jag försöka fokusera osv. Det skulle ta timmar av meditationer, pauser och korta yoga pass innan min kropp och själ landade på mattan.

Mellan meditationerna berättade Björn dråpliga historier från munklivet varvat med reflektioner kring vår västerländska livsstil. En av deltagarna tog upp svårigheten i att vara närvarande under meditationen, att tankarna ofta vandrar i väg och bad honom dela med sig av hur han hanterar detta.

– De enda som inte tänker är döda. Allas tankar vandrar, det är mänskligt, sa Björn Natthiko Lindeblad. Det mest värdefulla jag lärde mig under åren som munk är hur jag ska förhålla mig till mina tankar och att inte tro på allt jag tänker,

Just att inte tro på allt vi tänker och känner är för mig en viktig nyckel till att må bra. Våra tankar och känslor är inte baserade på fakta och de kommer och går som vågor på ett hav. Trots det så styr de hur vi lever våra liv. Många av föreställningarna vi har om oss själva skapades tidigt och kan, om vi inte ifrågasätter dem, komma att styra hur vi ser på oss själva under resten av våra liv. En av de mindre kärleksfulla föreställningar jag vuxit upp med är att det är jobbigt för andra när jag gråter eller visar sorg. Eftersom jag inte ifrågasatt detta har jag trängt undan både tårar och sorg för att passa in och inte göra någon obekväm. Men sedan några år tillbaka tränar jag på att känna och tänka att det är inte bara ok att jag gråter och visar sorg, utan att det är bra. Jag försöker bemöta mig själv och min egen sorg på samma sätt som jag skulle bemöta en kär vän.
Nääs_2

Retreatet var inte bara en stunds vacker vila från allt brus vi ständigt omges av utan gav mig den påminnelse jag behövde om hur viktigt det är att ha rutiner för att skapa stillhet på insidan. Det är de rutinerna som hjälper mig att ha kontakt med den inre vägvisare som leder mig fram i livet.

Dagligen matas vi genom olika medier med vikten av att ta hand om våra kroppar. Varje dag behöver vi röra på oss för att hålla oss friska och nya gym poppar upp överallt. Men våra kroppar är hem åt våra känslor och tankar. Att ha ett destruktivt sätt att tänka och förhålla sig till själv orsakar också smärta, en smärta som i värsta fall kan leda till döden. Enligt organisationen Suicid Zero tog 1554 personer sitt liv år 2015. Det är fler än fyra personer varje dag. Jag tycker att det är hög tid att vi uppmanas ägna tid och uppmärksamhet åt att ta hand om vår insida.

Fridens liljor kära ni.

När jag var tio år fick jag en storasyster

När jag var tio år levde jag i ett familjehem där jag var det enda hemmaboende barnet. Det hade gått nästan två år när jag fick veta att det skulle flytta dit ytterligare en flicka som var två år äldre än mig. Med blandade känslor såg jag familjen göra iordning det rum som skulle bli hennes. Eftersom jag tidigare bara hade levt med bröder var det spännande med en flicka till. Samtidigt fanns rädslan att hon inte skulle tycka om mig eller att föräldrarna i familjehemmet skulle tycka mer om henne än de gjorde om mig.

Min blivande syster och jag träffades för första gången en eftermiddag i familjehemmets finrum, som var inrett med en mörkbrun Chesterfield soffa och två tillhörande fåtöljer i likadan klädsel. Mellan soffan och fåtöljerna stod ett lågt bord i mörkt trä. Ordningen i rummet var pedantiskt på ett sätt som gjorde att jag sträckte på mig och höll händerna nära kroppen när jag kom in i det av rädsla att göra sönder något eller att störa ordningen. Minnet av vad vi pratade om den där eftermiddagen när vi träffades för första gången är oklart, men jag minns att oron för att hon inte skulle tycka om mig försvann med detsamma. Vi blev systrar direkt, först fostersystrar och sedan bara systrar. Det var som om det var menat vi skulle finna varandra.

Under de kommande åren delade vi en vardag som till stor del präglades av att hantera en livssituation som vi båda mest längtade bort ifrån. I den situationen fann vi tröst och glädje i varandra. För även om vi inte alltid hade språk för våra upplevelser fanns det en tyst förståelse mellan oss och en värmande omtanke om varandra. Tillsammans kunde vi skratta åt tokiga och ibland absurda situationer på ett förlösande sätt och i varandras sällskap kunde vi utan några höjda ögonbryn använda uttryck som besök från socialen, min biologiska mamma/pappa, jag får åka hem till helgen, fosterföräldrar, fostersyskon, längta hem, i kväll får jag ringa pappa/mamma.

Så när flickan som hade blivit min syster en sommar flyttade sörjde jag och min resterande tid i familjehemmet präglades av ensamhet och saknad. För oavsett hur välvilliga föräldrarna än var så var det aldrig ”hemma”. Den välvilja de visade var tydligt villkorad, om jag anpassade mig till deras familjekultur var jag välkommen i gemenskapen, inte annars.

Under åren fram till vuxenlivet höll jag och min syster kontakten. Hon var den som med en systerlig omsorg introducerade mig till nya sammanhang och jag såg upp till henne såsom jag såg upp till mina övriga syskon. Som så många syskonrelationer har även vår utsatts för prövningar. Vi har flera gånger fått bevisa, både för oss själva och varandra, att det systerskap vi valt även håller när det stormar och blåser i livet. Men valen vi gjort genom åren har skapat en relation som i dag är lika självklar för mig som mina övriga familjerelationer.

Det har hänt att människor som inte känt till vår bakgrund fällt kommentaren ”Men hon är ju inte din riktiga syster”, men för mig är hon i allra högsta grad riktigt. Jag älskar henne och vill ha henne i mitt liv under resten utav mitt liv. Med henne har jag delat och vill fortsätta dela livets sorg- och glädjestunder och jag ser fram emot att på ålderns höst sitta tillsammans i en olivlund och prata om gemensamma minnen.

Min son är åtta år och även i hans liv har min syster en självklar plats. find your tribeHan älskar att vara hos sin moster, särskilt då där finns två kusiner som han gärna och ofta umgås med. Han har ännu inte noterat att han inte har samma morfar eller mormor som min systers barn eller att alla hans kusiner inte är kusiner med varandra. Men den dag han gör det kan jag, genom relationen till min syster, på ett naturligt sätt förklara för honom att familjer kommer i olika former, färger och storlekar och att grunden i en familj bör vara kärlek. Med det synsättet kommer han att kunna möta andra familjer, oavsett hur de ser ut, med värme och respekt. När han själv en dag väljer att bilda familj blir det naturligt för honom att utgå ifrån sina egna känslor och behov, oavsett vilket budskap hans omvärld förmedlar.

Fridens liljor kära ni.

 

Min syster och jag

Min syster och jag.

Sorgen är begränsad men saknaden är livslång

Min mamma hette Margareta. Hon dog när jag var elva år vilket är 34 år sedan. Om hon hade levt idag skulle hon fyllt 73 år i november. Hennes dödsbesked fick jag en novembermorgon efter att ha vaknat med ett ryck av att det ljusnat ute. Det var skoldag och klockan närmade sig halv tio vilket innebar att jag hade försovit mig. Stressat klev jag ur sängen och på väg mot köket mötte jag mamman i det familjehem jag levde i. Med lugn och vänlig röst bad hon mig att gå tillbaka till sängen igen, för det var något hon ville berätta. I det ögonblicket visste jag vad som hade hänt. Så när hon några minuter senare satt på sängkanten och klädde det ofattbara i ord svartnade det för ögonen och smärtan fick mig att skrika rätt ut.

Efter beskedet om mammas död den där novembermorgonen tog det flera år innan någon vuxen klarade av eller vågade prata med mig om det som hänt. Jag bar mammas död som ett öppet sår på insidan, ett sår som följde med mig från barndomen in i vuxenlivet. Eftersom jag var en glad och positiv tjej med ett aktivt socialt liv var det ingen som såg min smärta. De pojkvänner jag valde tyckte om det yttre liv jag levde och accepterade att inte komma mig känslomässigt nära.

Det var först när mitt unga vuxna liv låg bakom mig, som jag blev stark nog att klara av att långsamt och med varsam hand vårda mitt sår. Efter en smärtsam, tidskrävande men även befriande process har det äntligen läkt och blivit ett ärr. Sorgen har övergått till saknad, en saknad jag kommer att leva med under resten av mitt liv.

När jag för åtta år sedan själv fick en liten son blev mammas närvaro tydligare och mer påtaglig i mitt liv. Den självklara och villkorslösa kärlek hon gett mig ger jag nu vidare till mitt barn. Ofta kommer jag på mig själv med att ta i honom med samma kärleksfulla handlag och uttryck som mamma hade mot mig.

–  Elliot, jag älskar dig och är så stolt över dig.

–  Jag vet det mamma.

–  Kan jag få en kram?

–  Inte nu. Kanske sedan.

– Ok.

För en kort tid sedan var det Mors dag och sociala medier svämmade över av hyllningar till den ena fantastiska mamman efter den andra. I år berörde det mig mer än det brukar och det fick mig att sakna min egen mamma så att tårarna rann. När saknaden kommer spelar det ingen roll att det är mer än trettio år sedan hon dog för saknaden upplever inte tid, den bara är.

Så alla ni som har era mammor kvar i livet, var rädda om dem. Relationer kan vara svåra, speciellt livslånga, men investera kärlek och energi i dem så att ni kan fortsätta växa tillsammans. För en dag kommer döden att skilja er åt.

Fridens liljor kära ni.

 

grav

Mamma på mitt vis

Att vara mamma till Elliot ger mig en djupare glädje än något annat i livet. Men även om jag tycker om att vara förälder är jag inte riktigt är den förälder jag trodde att jag skulle bli. En av de sakerna som jag inte var förberedd på var hur tråkigt jag tycker att det är att leka. Att jag till på köpet fått en barn som alltid gillat leksaker jag själv inte ens som barn tyckte om som bilar, flygplan, actionfigurer etc har inte gjort saken bättre. Inte nog med det, han älskar teknik och allt som har en skärm. Det gör inte jag.

Genom åren har jag gjort åtskilliga försök att sitta och pyssla med honom. Jag har sparat toarullar och mjölkpaket som jag tillsammans med allehanda pyssel från Panduro försökt använda. Då menar jag försökt, för jag har aldrig riktigt förstått vad jag ska göra med krimskramset. Ofta slutade det med att vi lade pysslet åt sidan och ägnade oss något annat.

Jag minns en dag när han var runt fyra år och hade tjatat på mig om att vi skulle leka. Mitt dåliga samvete gjorde att jag, efter svarat ”om en liten stund” ett antal gånger, satte mig ner på golvet bredvid honom började köra hans bilar in och ut i ett plastigt parkeringsgarage. Det tog inte mer än ett par minuter innan jag kände hur det började krypa i kroppen av både rastlöshet och ångest. Med lätt desperat i rösten hör jag mig själv säga.                                                                                                                         – Jag är ledsen Elliot men jag är vuxen, snart fyrtio år, jag tycker inte att det är roligt att sitta på golvet och leka med bilar. Du får leka själv eller så får du vara med mig i köket när jag ska laga mat.

Så här i efterhand inser jag att det kanske inte var så pedagogiska att säga så till en fyraåring men där och då blev det tydligt att jag inte är den där härliga mamman som är påhittig, fantasifull och skapande.

Eftersom jag trots allt älskar att spendera tid men min lilla kille har jag behövt hitta aktiviteter som vi kan göra tillsammans, som båda kan Påsk_Elliotkänna glädje i. På senare år är en av de aktiviteter som vi tycker om göra tillsammans är att engagera oss i olika sociala aktiviteter som till exempel att ordna fest. Till Elliots glädje har jag varit klassförälder sedan han började i förskoleklass vilket gör att vi ordnar aktiviteter för klassen tillsammans med övriga klassföräldrar med barn. Inför påsken planeras Påskparty för barn och föräldrar. Elliot kommer med en massa tips på lekar och aktiviteter och på hur vi på ett bra sätt kan organisera partyt. Här har vi ordnat 23 godisfyllda påskägg till barnen i klassen. När vi sitter på golvet omgivna av godis och påskägg säger Elliot.                                          – Mamma, kan du inte vara klassförälder nästa år med för då vet jag vad vi ska ha för fest.

Så kanske är jag inte den lekfulla mamman. Men sedan jag började vara den person jag är även som mamma, njuter jag och Elliot av att umgås aktiviteter där vi båda känner glädje.

Glad Påsk och fridens liljor kära ni.

Påsk_blommor

Lev livet sann mot dig själv

Bonnie Ware från Australien arbetade under många år som sjusköterska inom den palliativa vården (vård i livets slutskede). I sitt yrke hade hon många samtal med patienter som delade med sig av sina tankar och känslor kring livet de levt. Utifrån dessa samtal sammanfattade hon det hennes patienter uttryckte att de ångrade nu när deras liv höll på att ta slut.

1. I wish I’d had the courage to live a life true to myself, not the life others expected of me.

2. I wish I hadn’t worked so hard.

3. I wish I’d had the courage to express my feelings.

4. I wish I had stayed in touch with my friends.

5. I wish that I had let myself be happier.

För mig är det den första punkten som ställer frågan ”hur lever jag ett liv där jag är sann mot mig själv?” som är den viktigaste. För om vi kan svara på den frågan så löser det svaren på de andra punkterna.

Men hur tar man reda på om man lever ett liv där man är sann mot sig själv? För mig är detta inte en intellektuell fråga vilket innebär att den inte heller kan besvaras intellektuellt utan istället en känslomässig och själslig fråga. Min erfarenhet säger att det är i stillheten vi hittar svaren. Stillhet är något varje människa finner på sitt eget sätt vilket för den troende kan det vara i bönen och för vandraren kan det vara i stegen. För mig finns den i sittande meditationen.

I en kultur där vi lever i ett högt tempo och med ett konstant brus omkring oss är det lätt att koppla bort kontakten med våra känslor och vår själ och enbart leva utifrån vårt intellekt. I en sådan miljö är det lätt att tränga undan obehagliga känslor och upplevelser som uppstår med hjälp av jobb, alkohol, mat, träning, skärmtid etc. Eftersom vi ofta är omgivna av människor som lever på samma sätt som oss själva finns det sällan någon som kan påminna oss om att stanna upp och vara i den stillhet vi behöver för att kunna lyssna inåt.

Jag kan tyvärr inte skryta med att vara en person som hängivet mediterar. Mina känslor för meditation är väldigt lika de känslor jag har för fysisk träning. Det är ganska jobbigt innan, ibland till och med lite ångestfyllt och jag hittar gärna ursäkter innan för att slippa men när jag väl gör det sjunger både kropp och själ. Sedan jag för några år sedan spenderade en helg på ett buddistiskt meditationsretreat som jag åkt till för att ”testa på” att meditera har jag förstått att meditation är något jag vill utöva under resten av mitt liv. Helt enkelt för att det hjälper mig att leva på ett sätt där jag är sann mot mig själv vilket i sin tur får mig att må bra, även när jag mår dåligt.

Så kanske är det en god idé för oss alla att stanna upp och bjuda in till stillhet för att se om vi lever våra liv sanna mot oss själva. För om vi gör det behöver vi inte ångra oss vid livets slutskede.

Fridens liljor kära ni.

 

Soul_CS Lewis

 

 

 

 

 

 

En vinnande förlust

 

Min snart åttaåriga son Elliot är av den försiktigare sorten, inte helt olik sina föräldrar. Han står gärna vid sidan av och betraktar innan han tar beslut om han ska närma sig för att kanske eventuellt delta i olika aktiviteter. Så när han för lite mer än ett år sedan, efter att ha sett filmen Kung Fu Panda, ville börja i karate var detta inte något undantag.

Det krävdes ett antal besök hos den lokala karateklubben innan Elliot kände sig trygg och bekväm i den nya miljön. Vid flera tillfällen kämpade han med känslor av både osäkerhet och ovilja att lämna min eller min mans trygga sida för att ge sig ut på träningsmattan. Ofta sa han ”Mamma, jag vill att du också börjar.” och vid ett svagt och stressat tillfälle svarade jag ”Ok, om du går på karaten under ett år och efter det vill fortsätta så börjar jag också.” I takt med att veckorna gick och Elliot

Karate_barn

Barnen graderas

kände sig mer hemma i miljön växte träningsglädjen fram och han såg med spänning fram emot att få graderas till en högre grad vid terminens slut. Naturligtvis trodde jag att han skulle glömma vår överenskommelse om att jag skulle börja men det gjorde han såklart inte.

Så när han avslutat sin första terminen började de komma, glada påminnelser om att det bara är en termin kvar tills jag också skulle börja. Vid varje påminnelse kände jag en klump av ångest i magen. Jag ville inte börja i karate, det låg helt enkelt för långt utanför min komfortzon för att ens locka. Men i vår familj är jag den förälder som pushar och uppmuntrar Elliot mest att prova nya saker fast han tycker att det känns obekvämt och ibland till och med är rädd. Så överenskommelsen handlade om hur jag ville vara som mamma, en som pratar om hur jag tycker att livet bör levas eller en som visar? Svaret på den frågan var obekväm men enkel och slutade i en Kampsportsaffär där jag inhandlade en karatedräkt.

Under de många år som jag har hållit på med fysisk träning av olika slag har jag aldrig känt mig så utanför min komfortzon som jag gjorde under de första gångerna på karaten. Att bara få på sig dräkten rätt var en konst och jag vet inte hur många gånger jag knöt det där skärpet med hjälp av instruktioner från Youtube och fick ändå inte till det. Det var inte bara kläder, skydd, teknik och träningsupplägg som var nytt och obekvämt. Det svårast var att inte förstå språket, varken det som talades (vilket till stor del är japanska) eller det Karate Susan_2som inte talades i form av hur man förväntades uppföra sig.

Vid några tillfällen under mina första träningar var jag så obekväm att jag kände en klump i halsen och nästan fick tårar i ögonen. Allt jag ville i de stunderna var att snabbast möjligt ta mig så långt därifrån jag kunde. Men jag hade bestämt mig. Under en termin skulle jag gå alla gånger jag kunde och när jag var där skulle jag göra mitt bästa. När terminen nått sitt slut skulle jag bestämma om jag skulle fortsätta. Detta var precis det jag sagt åt Elliot att göra.

Nu har det gått två månader sedan jag började och trots att jag fortfarande är obekväm på träningen finns det en annan känsla som växer sig allt starkare, nämligen glädjen. När jag inte är upptagen med känslan av att känna mig som en fisk på torra land är karaten mer glädjefylld än någon annan träning jag utövat. Under träningen får min kropp leka sig in i nya spännande ställningar och rörelser, jag får använda all styrka jag har i kroppen (och ibland lite till) och jag får lära mig hur jag kan använda min kropp på ett sätt som gör att jag kan försvara mig om det skulle behövas. Men det som attraherar mig mest med karaten är den mentala och även spirituella delen som kopplar ihop det vi lär oss under träningen med hur vi lever våra liv. Bara under den korta tid jag tränat märker jag hur det påverkat mitt sätt att tänka på ett positivt sätt.

Så trots att min och Elliots överenskommelse tidigare kändes som en förlust hade jag utan den aldrig vunnit det karaten har gett och ger mig. Återigen har livet lärt mig att det är genom förlusterna och det obekväma som vi utvecklas och växer som mest.

Fridens liljor kära ni.

 

Karate Susan_1

Karatemorsan

 

 

 

Alla bär vi på en historia

Som ung vuxen levde och arbetade jag utomlands. På samma arbetsplats som mig arbetade en tjej som var par år äldre. Vi var mer bekanta än vänner men rörde oss i samma umgängeskrets. Hon var vacker och lågmäld och pratade med en mjuk och stillsam röst. När hon gick hade hon alltid blicken i marken, som om hon letade efter något hon tappat och var oftast klädd i en figurnära tröja med långa armar och en fotsida kjol. Det var svårt att lära känna henne trots att hon alltid var vänligt och varm i sitt bemötande och jag hade en stark känsla av att hon bar på en smärtsam historia som det av någon anledning kändes viktigt för mig att få ta del av. I samband med att jag planerade att flytta hem till Sverige öppnade det sig en möjlighet att dela boende med flickan och jag ville ta chansen att lära känna henne bättre och sköt därför upp min hemresa.

Så en kväll efter att vi bott tillsammans en tid satt jag och flickan i vårt gemensamma kök i lägenheten vi hyrde och pratade när hon började berätta sin historia. Under sin sena tonår hade hon mått psykiskt dåligt till följd av det hade hon vid flera tillfällen försökt att ta att sitt liv genom att skära sig i handlederna. Ärren fanns kvar som en ständig påminnelse om den svåra tiden och de långärmade tröjorna hjälpte henne att dölja sina smärtsamma minnen för sig själv och omvärlden. Hennes självmordsförsök hade resulterat i att hon blivit inlagd på en psykiatrisk avdelning. Livet där beskrev hon som långsamt och att det enda hon ville göra var att sova, sova sig bort från den verklighet som gjorde så ont i henne. Jag minns att hon berättade om hur hennes mamma en gång kom på besök under tiden på sjukhuset. De hade suttit i rökrummet tillsammans när mamman beklagade sig över att det var så långt att åka till sjukhuset de befanns sig på, som låg ett par mil från deras bostad. Det gick inte att ta miste på smärtan i flickans röst när hon beskrev händelsen.

Trots att det gått så många år sedan kvällen i köket har jag inte kunnat glömma flickan och hennes historia. Det var första gången jag kom i kontakt med en berättelse där en person med psykiskt friska föräldrar utan missbruksproblematik inte hade förmågan att ge sitt barn den kärlek och omsorg ett barn behöver och hur det kunde påverka barnet och senare även som vuxen. Att få ta del av hennes historia betydde mycket för mig i mitt arbete med att förstå min egen. Genom åren har jag haft förmånen att få ta del av många fler personliga historier och det har det blivit tydligt för mig att även om våra historier kan se olika ut från utsidan är de i sin essens väldigt lika varandra.

Att dela med mig av min egen historia har varit oerhört betydelsefullt för mig. Många händelser som jag varit med om kan jag likna vid skrämmande spöken som byggt bo i mitt minne och som varit fyllda av skam och skuld. Men efter att i ett tryggt sammanhang kunnat sätt ord på dem har det varit som att tända lampan i ett mörkt rum där man upptäcker att spöket bara varit en tröja slängd över en stol. Jag förstod att tröjan gav intryck av att vara ett spöke i mörkret men ljuset som berättandet gav fick mig att inse att det inte var något att vara rädd för.

Ett par år efter att både jag och flickan flyttat hem till Sverige träffades vi en kväll på en festlig tillställning. Hon var där tillsammans med sin pojkvän och hela hon lyste så som en person kan göra som älskar och blir älskad tillbaka. Det såg ut som hon hade gått vidare i livet och lämnat de svåra åren bakom sig och det gjorde mig glad.

Fridens liljor kära ni.

stories